Julförberedelser i skyttegravarna. Pyntet gör sig inte riktigt.
I kväll är det precis hundra år sedan en av de märkligaste och härligaste historiska berättelser jag känner till. Julfreden vid västfronten under första världskriget.
På bilden ovan kan man se hur soldater tappert gör sitt bästa för att fira jul i skyttegravarna. Tydligen fraktade man julgranar i stora mängder ut till fronten på den tyska sidan för att höja moralen hos trupperna.
Så hände det något mirakulöst på kvällen den 23e. En helt stilla kväll hördes plötsligt en klar röst sjunga ”Stille nacht” så att det hördes till andra sidan. Sång följde på sång och de olika sidorna svarade med sina respektive julsånger. Trevande kom några sedan överens om att inte skjuta på varandra och så hände det något oerhört. Man träffades i ingenmansland och tog varann i hand, trots livsfaran. Man lade ner kriget under julen. Alla var trötta på kriget. Ingen ville slåss.
Läs mer i denna fina understreckare från för några år sedan. Man trodde tydligen länge att historien om julfreden var en skröna eftersom de med makt såg till att den hölls utanför historieskrivningen men sedan har man hittat bevis som visar att den faktiskt ägt rum.
Fredlig fotbollsmatch.
De som skulle kriga spelade fotbollsmatcher mot varandra. I brist på präster ordnades det gemensamma begravningar för soldater från båda sidorna. Om inte de högre befälen till slut förstått situationen och reagerat med krafttag så vem vet om kriget alls hade kunnat fortsätta?
Etikern Hauerwas ska ha sagt att om bara kristna kunde vara överens om att inte döda varandra så skulle vi vare en bra bit på väg mot fred på jorden. Invändningen mot en ickevåldsfilosofi brukar vara att vad skulle man då göra mot en Hitler men jag tänker ändå inte att det är givet att pragmatikerna har rätt. Låt oss komma ihåg att Hitler ställde upp kristna soldater för att utföra sina krig. Hur kunde han lyckas med det? En annan attityd från kyrkans håll till våld så hade kanske historien inte alls sett ut som den gjort?
När jag tänker på julfreden som varade några dagar för hundra år sedan så rör det vid hjärtat. Tänk om allt kunde vara annorlunda ändå? Tänk om striderna aldrig tagit fart igen? War is over if you want it? Borde det inte vara så med oss som bekänner oss till fredsfursten?
Vad tänker du?
Lämna ett svar