”Gud är ett verb” av Ola Wikander.
Här är ytterligare några böcker jag läst. Jag tänkte skriva någon rad om dem innan jag kommer till rubrikens ämne, historien om historien.
Ola Wikander har fått en del uppmärksamhet för sin senaste bok ”Gud är ett verb”. Wikander undervisar vid religionsvetenskapliga institutionen i Göteborg och är typ jämnårig med mig men redan sedan länge expert på en hel drös döda språk. I den här boken skriver han om gamla testamentet ur ett historiskt-kritiskt perspektiv. Det är inte så mycket där som chockar mig eftersom jag ju ändå ägnat några år åt bibelvetenskap. Däremot kanske det kan vara ovant för en del att se på bibeln ur ett annat perspektiv och hur den text vi har framför oss idag hör hemma i ett historiskt sammanhang. En rätt bra bok tycker jag det är även om det för min del kom nya saker mest mot slutet. Har du läst den?
Nofret.
Sedan har jag i samma veva (det blandas högt och lågt här) läst den gamla äventyrsserien om ”Nofret” som likt en Tintin i den antika världen äventyrar runt i det gamla Egypten och på annat håll. Åtminstone längre fram i serien tycker jag det är riktigt bra serier och man får också lära sig ett och annat på kuppen. Om den stora staden Ugarit som numera är känd för de skriftfynd som gjorts där till exempel. Jag hade en gång i tiden som motto att ”allt jag vet har jag lärt mig från serier” och det var inte menat som bildningsförakt utan för att man faktiskt snappar upp rätt mycket från välresearchade serier. Och så är det ofta kul.
Äntligen till saken. En spännande sak som Wikander tar upp i sin bok är det faktum att det egentligen inte alls är självklart att se historien som ett meningsfullt förlopp där händelserna har innebörd som i en berättelse. I många kulturer ser man på vår tidsbundna existens som ett meningslöst fängelse att försöka fly. Att det är som det är med vår kulturs syn på historia (med ursprung, teman, brännpunkter och ett slutligt mål historien är på väg mot) beror enligt Wikander just på gamla testamentet (och får man säga i ännu högre grad hela bibeln men han håller sig i GT). För de gamla hebreerna (och som jag förstått det för en del omgivande folk också) så var historien en arena där Gud handlar och leder utvecklingen mot de mål han berett. All historia i bibeln är ”frälsningshistoria” eftersom den är en enda stor berättelse om Guds handlande med sitt folk. Ingen händelse ses som meningslös utan det finns en riktning.
Detta lever alltsedan dess kvar i vår föreställningsvärld. Med en mer upplysningsfilosofisk touch tänker sig många till exempel att allt bara kommer bli bättre och bättre så länge förnuftet får råda. Även ateistiska regimer som kommunismen såg utopiska tillstånd som historiens mål, något man alltså egentligen har i arv från bibeln.
Rätt coolt ändå. Bibeln införde historien. wow.
Lämna ett svar