Hemligheter i berättelsen om de vise männen

Den här bilden hade jag tänkt ha som bildgåta men den kanske är för lätt? Kungarna tillber barnet när de hittar honom.

Alltsomoftast stöter man på nya saker när man återvänder till gamla välkända bibeltexter. Om man lyckas associera något i bibeln till något annat i bibeln kan man känna sig rätt säker på att man inte är den förste i världshistorien som gjort det. Många gånger kan man också känna sig rätt säker på att textens ursprungliga författare tänkt i liknande banor. Bibelns olika delar hänger ihop med ett gigantiskt nät av associationer nämligen.

Så här står det i evangelietexten för i går, trettondag jul:

”När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem  och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.”  När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom.  Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas.  De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten:  Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.” Matt 2:1-12

Här lade jag för första gången märke till att det står att hela Jerusalem blev oroat tillsammans med Herodes. Den som som precis börjat läsa matteusevangeliet från början får dels en första hint om att det är i Jerusalem Jesus ska dö. Men läsaren får dessutom en ledtråd till varför; Jerusalem förknippas med makten. Den makt som inte vill ha någon kung utom sig själv. Herodes anhang har tydligen dessutom fullständig koll på var messias ska födas så att de, nu när ryktet om hans födelse nått dem, skulle kunna söka upp honom. Kungen gör det, för att döda. De lärde gör det inte, för att de inte ids antar jag.

”Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig.  Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.”  Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var.  När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje.  De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.”

Stjärntydarna fortsätter sin färd. Lägg märke till  det jag fetmarkerat. Stjärnan gick före dem och stannade över målet. För den judiska läsare som förmodligen var evangeliets första läsare kan jag inte tänka mig annat än att tankarna omedelbart gick till hur Gud lett sitt folk ut ur Egypten och gick före dem som en molnpelare om dagen och som en eldpelare om natten och stannade när de skulle stanna.

En poäng med berättelsen om stjärntydarna är att de är ickejudar, hedningar, som sökt sig för att hylla judarnas kung och messias. Det är ett tema i gamla testamentet (Jesaja 60 till exempel) att en dag alla folk ska komma upp till templet och tillbe Gud. Genom judarna ska frälsningen nå alla. När stjärntydarna dyker upp anar vi att nu har detta börjat i och med att de hittar Jesus. Som jag skrev häromdagen har Jesus på många sätt samma roll som templet, i honom möts himmel och jord. Gud har lett dem dit med stjärnan, liksom han lett sitt eget folk till sitt land.

Slutligen är det vackert att deras reaktion är glädje. Det är ett gott tecken på god andlighet att den leder till glädje som ju också är en av andens frukter. Jag tänker på C.S Lewis bok ”av glädje överfallen” där en av de erfarenheter som drev honom i hans sökande och så småningom till kristendomen var den märkliga glädje som ibland oförklarligt kom över honom. Med tiden kände han igen den som Guds kännetecken.