Andligt? Torrt?
När jag var student hade vi en rolig liten kurs i ”spiritualitet” som gick ut på att vi läste andliga klassiker och pratade om dem. Fint att få byta perspektiv ibland mitt i de akademiska studierna.
På första lektionen fick hela klassen hjälpas åt att spåna fram alla möjliga saker som kan beskrivas som ”andliga” i kristna gudstjänster och sådant finns det förstås mycket av. Det intressanta var att läraren sedan kommenterade något som INTE stod på tavlan när vi spånat klart, och som dessutom inte gjort det vid något tidigare tillfälle han haft kursen heller.
Predikan.
Ingen associerade visst i första taget att andlighet och predikan hade med varandra att göra. Ändå var de flesta i rummet lutheraner och med hög uppfattning om predikans värde.
Det där tycker jag var väldigt intressant. Jag vet för egen del att det finns få saker i gudstjänsten som verkligen kan bränna till och få mitt hjärta att sjunga som en riktigt bra predikan. Jag vet också att de tillfällena ofta är sällsynta och att man oftare kan bli rastlös eller rentav sur över en predikan som inte säger något just.
Tanken med predikan är att den ska vara en brygga mellan bibeltexterna och våra liv. Då är det helt självklart att det är fråga om något ”andligt” som händer under predikan?
Vad säger du kära läsare? När tycker du att predikan blir angelägen för dig? Vad är det som händer då? Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar