Metropolis?
Jag lyssnade klart på ljudboken av Lasse Bergs ”skymningssång vid kalahari” för ett tag sedan. Eld och lågor över det jag läst tänkte jag skriva en bloggpost på temat ”Lasse Berg och syndafallet” men så upptäckte jag att jag redan skrivit den bloggposten för länge sedan. ”Syndafallet enligt Lasse Berg”.
Utöver det som står där rekommenderar jag att man läser även ”skymningssång”. Här får vi höra om hur människan blev bofast, lärde sig odla, bildade byar och städer, specialiserade sig som hantverkare och annat, fick ägodelar att försvara och därför plötsligt också anledning att bruka våld mot varandra. Mord. Och krig. Berg gör en biblisk referens när han nämner Kain och Abel som typiska representanter för hur bofasta bönder (Kain som odlade) fick övertaget gentemot nomaderna (Abel som skötte får) och till slut dominerade helt.
Inte nog med det. I takt med det nya livet kom också sjukdomar och sociala problem på allvar in i människans tillvaro. Mänskligt orsakad miljöförstöring har följt oss betydligt mycket längre än vi ofta föreställer oss. På många sätt känns det rimligt att se detta som ett historiskt skeende som återspeglar bibelns berättelser om människans fall.
Men så tänker jag då på något min vigningsbiskop Erik Aurelius påpekade en gång. Att bibelns berättelse om människan börjar i en trädgård men slutar med en stad, att det nya Jerusalem kommer ner från himlen.
Vår mänskliga kultur har lett oss till mycket svårigheter. Samtidigt har den gett oss otroligt mycket vi inte skulle vilja vara utan. Inget gott behöver som jag tolkar bibeln förgås. Det kristna hoppet innehåller också att våra årtusenden av kulturutveckling med Guds hjälp kan förhärligas tillsammans med resten av skapelsen.
Det här är lite luddigt uttryckt och tänkt också kanske men ändå. Gud sopar inte undan det vi människor med möda skapar. Han ser till att det ska fullkomnas istället. Det är för mig en mäktig tanke.
Har du tänkt i de här banorna? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar