Stanna och förlika sig?
Det är fredag och återigen ägnas dagens bloggpost åt en bön att be minst en gång (till?).
Många känner till ”sinnesrobönen”. Den skrevs av Reinhold Niebuhr, en inflytelserik protestantisk teologi, och har bland annat spritts mycket i tolvstegsrörelsen. Här är en något längre version (som jag tror också är skriven av honom men man vet ju aldrig). Precis som i den korta versionen finns det mycket att meditera över i de ord som sägs. Kanske typiskt en teolog att lägga in förbehåll i en vacker och enkel bön? Så, låt oss be:
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Låt dock aldrig min sinnesro bli så total att den släcker min indignation över det som är fel, vrångt och orätt. Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder och vreden slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om möjligheten att nå en förändring bara för att det som är fel är lag och normalt, att det som är vrångt och orätt har historia. Och låt mig aldrig tvivla på förståndet bara för att jag är i minoritet. Varje ny tanke startar alltid hos en ensam. Amen
Jag lägger också in det här fotot, det kanske kan leda till fler tankar om när och hur det är bra med sinnesro, accepterande och mod?
Fattig flicka plockar korn att äta.
Lämna ett svar