David använder Goljats eget svärd för att hugga av hans huvud.
Här är min predikan från igår på temat ”kampen mot ondskan”. Jag spelade in ljud också med kvalitén blev så dålig att det får vara den här gången. Ta gärna en titt på 1 sam 17:40-50 och Luk 11:14-26 när du läser, annars kanske det blir svårt att hänga med i svängarna. Det handlar i alla fall dels om Davids strid mot Goljat och om hur Jesus helar en stum. Det är lite längre än texter brukar vara här på bloggen men det får vara så idag. Jag fetmarkerar lite random ord som vanligt och hoppas det ska underlätta läsningen.
Invasionsarmén
År 1566 kom en stor och skräckinjagande här genom dessa trakter. Det var danskarna. Ärkefienden. Och på vägen brände de bland annat Husaby kyrka så att yttertaket blev förstört. Folk och fä fick fly för sina liv för att undkomma faran. Längre tillbaka än så är det inte för oss att hitta samma upplevelse som Israels folk hade när filistéerna kom. Skräck. Filistéerna var inte bara överlägsna i antal utan också i teknologi och ledarskap och nu, nu var de alldeles för nära. Och fulla av självförtroende.
Det är förstås alltid så att det är människor som du och jag på den andra sidan stridslinjen också men så känns det knappast när fienden närmar sig. Idag ska vi tala om kampen mot ondskan och då tänkte jag utgår från att betrakta ondskan som en invasionsarmé.
Det här är, som jag förstått det både en bra och en djupt biblisk bild av ondskan, den är som en invasionsarmé. Den är alltid en inkräktare. Gud har skapat denna värld till en god plats där vi kan njuta av, och glädja oss över allt i skapelsen men så kom ondskan in och inkräktade. Så var det redan för Adam och Eva i paradiset och det känner vi sedan igen i stort och smått. ”Hälsan tiger still”, säger vi. Och ”inga nyheter är goda nyheter”. Det är som att målet med all strävan med att kämpa mot det onda helt enkelt är att det goda, enkla, livet ska få vara ifred. En massa möda för att det just inte ska hända något alls. För att hålla invasionsvåg efter invasionsvåg stången.
Davids vapen
David tar sin slunga. Han har fått erbjudande av kung Saul att låna alla hans vapen och hans rustning för striden med Goljat men han har vägrat. Han är ingen krigare, han är en herde som försvarar hjorden. Nu använder visserligen sin slunga istället så helt, helt vapenlös är han ju inte om man ska vara noga. Jämfört med den tungt rustade Goljat får man ändå säga att det ser så ut. David litar inte till vapnen eller ens på sig själv. Man skulle ju kunna tänka sig annars att det är ett sätt att stila att besegra Goljat med största möjliga svårighetsgrad men det är inte det som är poängen. David litar till Gud i striden. ”Jag går emot dig i Herren Sebaots namn”. I striden mot ondskan ska man aldrig försöka själv. De gamla ökeneremiterna sade om detta att när demonerna kommer, de destruktiva tankarna och annat, då går man under om man försöker klara sig själv. Man måste ropa till Gud efter hjälp och låta Gud strida. Det är dramatiskt uttryckt men det är dyrköpt erfarenhet bakom.
Så David tar sin slunga och Gud i handen och går mot Goljat. Sedan han fällt Goljat går han fram och hugger huvudet av honom med hans eget svärd. Det går inte direkt att se David om något ickevåldsideal men det finns redan här ett ursprung till ett helt annat sätt att se på våldet: Hela Guds folk skulle mer lita på Gud än på sin armé (eller sin plånbok, eller sin popularitet och så vidare) för sin trygghet. Det sägs att ont med ont skall fördrivas men det är ju inte sant. Efter slaget tänker vi oss att alla går hem och sörjer sina förluster och kanske ruvar på hämnd. Öga för öga gör knappast att vi kan se på varandra med mer kärleksfulla ögon i framtiden. Ingen kan skapa fred på jorden bara genom att ha de största vapnen. Fred i biblisk mening är något mycket mer än bara vapenstillestånd. ”Schalom” som det heter handlar om goda relationer mellan allt som lever. Det kan man inte göra genom att fördriva ont med ont.
En poäng författaren har är att visa upp David, som ju snart ska bli kung, som ett ideal. Som sådan står David, med alla sina fel och brister, som en av de viktigaste förebilderna i gamla testamentet till Messias, den sanne kungen som skall komma. Nu ska vi vända blicken till honom för han kan även konsten att fördriva ont med gott.
Jesus driver ut en stum demon
Jesus driver ut en demon ur en stum så att han kan tala. När vi nu tänker oss ondskan som en invasionsarmé så blir det kanske någorlunda logiskt för oss nutida som inte tänker på demoner till vardags, även om det knappast är nån modern syn på handikapp. Här har alltså något hänt som har förminskat livet, en man har blivit stum. Eftersom det inte är ett uttryck för Guds vilja (att vi ska njuta fred och vålmående och goda relationer) så måste det vara ett uttryck för det ondas invasion in i Guds goda skapelse.
Men några sade att det måste vara med demonernas furstes hjälp som Jesus drivit ut demonen. Och då började andra kräva tecken som visade att det verkligen var Gud han tjänade. Då säger Jesus att de borde tänka till lite mer. Ett rike i strid med sig själv är splittrat och kan inte bestå. Skulle Satan strida mot sig själv? Och hur är det då med andra profeter och andra som driver ut demoner, är de också onda då? Har ni ondskans hantlangare i era egna led menar ni? Vem är det som brukar stoppa det ondas angrepp egentligen? Det där med Guds finger är ord som annars används när Gud befriar folket ur slaveriet i Egypten, det är befrielsens Gud som befriat den stackars mannen. Guds rike har återerövrat ännu en bit av fiendens område som det gör överallt där jag går fram. Ljuset bär frukt överallt där det finns godhet, rättfärdighet och sanning som det stod i episteln.
Starke man
En stark man med vapen i hand försvarar sin gård (och vi kan tänka oss någon i stil med Goljat kanske) men så kommer det en som är ännu starkare och övermannar honom och avväpnar honom och fördelar bytet. Och även om vi kanske behöver tänka lite för att förstå vad han menar så var det nog ingen där och då som just sett Jesus ge den stumme rösten tillbaka som kunde missförstå det han sa. Det var glasklart att det var Jesus själv som var den starkare mannen.
Sedan säger han att ”den som inte är med mig är mot mig”, det finns ingen neutral mark att stå på. Ingen kan tjäna två herrar. Han förklarar det med en liten berättelse om den onda anden som drivits ut men återvänder och tar med sig sina vänner också. Det räcker inte att bli befriad en gång, man behöver hjälp med att skydda sig från det onda framöver också. Man behöver den ännu starkare mannen.
Ondska som smitta eller stockholmssyndrom
Så får vi återvända till David och Goljat. Där skildras ju ondskan som något som kommer utifrån. Det ligger lite i bilden av invasionsarmén. Det måste kompletteras. En bra bild vi kan ta till är stockholmssyndromet. Ni som är äldre kanske minns detaljerna bättre men det var väl ett gisslandrama på norrmalm och det visade sig med tiden att gisslan hade börjat sympatisera med terroristerna. Sedan dess är ”Stockholmssyndrom” ett välkänt psykologiskt fenomen, vi är så anpassningsbara att vi med tiden börjar tycka att det vi lever i och de tankar som råder där är normalt och det enda rätta.
Så är det med ondskan och dess logik. Den har fått en allierad i var och en av oss. Vill man kan man se det som att ondskan är ett slags smitta som sprider sig. Det kan vi också märka av i samspelet mellan människor. Destruktiva miljöer tar snabbt fram det värsta i den bästa. Om vi skulle placera in oss själva i berättelsen om David och Goljat kanske vi trots allt skulle upptäcka att vi skulle vara en liten, lite stödtrupp till filisteernas armé? Det onda ligger djupt rotat i var och en av oss. Men det är inte vår sanna natur. Det är inte så Gud tänkt oss, och det är framförallt inte den framtid Gud tänkt åt oss.
Ont med gott
Till skillnad från David som inte har något bättre sätt att få bort fiender än att döda dem så är Jesu stil mer som vad Abraham Lincoln ska ha sagt: ”Röjer jag inte undan mina fiender genom att göra dem till vänner?”. Gud vill ju ha OSS. Gud vill vinna över oss på sin sida. Om Gud skulle döda de onda så hade väl ingen av oss blivit kvar? Jesus strider inte med Sauls rustning han heller, fast han går mycket längre än David i att inte möta våld med våld, ont med ont.
Jesus vinner över oss på sin sida. Han ska en dag vinna hela världen utan att ha spillt något annat blod än sitt eget.
Hur det går till finns det många bilder för och teologiska system som försöker beskriva men det är förstås som hos läkaren, det viktiga är inte att man ska förstå hur behandlingen fungerar utan att man tar medicinen. Vi får vända oss till Jesus och låta honom försvara gården nu.
Jag vill ändå låna en sista bild från David och Goljat. Sedan Goljat fallit hugger David huvudet av jätten med hans eget svärd. Så var det, i alla fall om man tänker ganska fritt, med Jesu död på korset. Korset som användes mot Jesus, och som borde blivit ondskans triumf, vändes mot sin egen ägare. Det var inte Kristus som mötte sitt öde på Golgata, han uppstod igen, det var ondskan och döden. Det var de fiender som låg kvar på slagfältet den dagen och dem, de sörjer ingen.
Lämna ett svar