Bäst att lämna huvudet åt sidan om man är kristen?
Häromdagen stötte jag på en församlingsengagerad. Hon berättade att hon en gång varit med i en samtalsgrupp och ställt många frågor om det som sades där. Då hade prästen sagt något i stil med:
”Du ska inte fråga och ifrågasätta så mycket”
Och efter det (föreställer jag mig i alla fall, jag minns inte om hon sa så) frågade hon inte så mycket mer.
Som jag ser det så borde prästen inte sagt så (fast Gud ska veta att det blir en och annan dumhet som slinker ut ur munnen för alla präster då och då). Om vi tror att Gud är sanningens Gud och att sanningen ska göra oss fria (som det står i Johannesevangeliet) så finns det ingen anledning för oss som Kyrka att vara rädda för frågor eller ifrågasättande.
En attityd som går ut på att trycka undan tvivel och sopa frågetecken under mattan leder knappast till en trygg tro som håller för livets skiften.
Jag tänker också på erfarenheten av vad som händer om man får i uppgift att INTE TÄNKA PÅ NÅGOT GULT. Det går plötsligt inte att tänka på något annat än gula saker. Hjärnan har låst sig vid det på något sätt, det brukar sägas att hjärnan inte förstår inte. Så kan det vara också med våra frågor som vi av någon anledning inte får ställa. Tvivlen bara växer om man inte får kännas vid dem. Om vi fått ställa frågan hade förmodligen det hela varit över i och med det. Vi kanske inte hade fått något bra svar men det är inte hela världen. Vad som däremot är olyckligt är om vi mer och mer får intryck av att den kristna tron är ett så bräckligt korthus att det inte tål minsta kritisk granskning.
Vad tänker du? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar