När det är så bra som det är?
Här kommer en bloggpost som jag kom på att jag ville skriva för tre år sen eller så. Sen har det liksom inte blivit av.
Jag har satt en lite tillspetsad rubrik på bloggposten ”konsten att alltid vara för och aldrig emot”. Alltid och aldrig är starka ord men ibland är det bra med starka ord. Jag har hittat några bilder också. De får illustrera det här med att bara vara emot förändring utan att vilja något själv, och att gärna håna sina meningsmotståndare. Inget för kyrkan om du frågar mig.
I kyrkans värld, liksom i andra sammanhang, är det lätt hänt att man utgår väldigt mycket ifrån vad man är emot. Tydligast kanske det är med frikyrkan som motrörelse till statskyrkan å ena sidan och ”världen” å andra. Man ville vara ett alternativ, en motrörelse. Men det där blir knepigt med tiden. När så rörelsen fyllt hundra år och allt runtom har förändrats, vad gör man då? Hittar nya saker att vara emot?
Jag tror det är oerhört viktigt att den kristne drivs av det han eller hon är för. För sin medmänniska, för skapelsens integritet, för andlig fördjupning och så vidare. Annars blir det liksom bara strid om principer av det hela.
Jag har hittat ett bibelord till detta i 2 kor 1:19f där det står:
Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja. Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.
Det kanske inte är nån vidare textnära tolkning men jag tänker att det också handlar om det jag skrivit om här. Gud verkar helt klart drivas av det han är för. En värld att glädja sig över och varelser att ha gemenskap med. Det är otänkbart att skapa något utifrån det att vara emot. Eller hur?
Vad säger du om det här? Brukar du tänka så? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar