Vad är ödmjukhet?


Odödlig målare. Eller dödlig? Kanske både ock? Bäst att vara ödmjuk.
Odödlig målare. Eller dödlig? Kanske både ock? Bäst att vara ödmjuk.

”Han är en ödmjuk man, som har väldigt mycket att vara ödmjuk över”

Churchill (tror jag).

Ödmjukhet är såvitt jag förstått en genuint kristen dygd som ”slog igenom” i och med att den kristna tron spred sig. Nu tycker jag det finns en hel del som tyder på att ödmjukhet håller på att gå ur modet igen, vad tror du?

En sak jag är säker på är i alla fall att väldigt få förstått vad ödmjukhet egentligen är. Föreställningen är nog oftast att den som är ödmjuk är självutplånande, inte tar emot beröm, inte kan njuta av livet, krälar i stoftet och ältar hur dålig han eller hon är och så vidare. Men det är faktiskt inte det ödmjukhet är.

I den kristna tankevärlden är ödmjukhetens motsats lasten högmod. Den får jag skriva mer om vid annat tillfälle men det är i alla fall så att man faktiskt kan vara högmodig på två olika sätt. Antingen som vi nog först tänker: genom att blåsa upp sig själv och sin betydelse och göra sig stor. Eller så kan man göra motsatsen. Man kan ägna sig åt att förstärka sin identitet som underlägsen och sämre än andra. Den som gör det beundrar knappast de som är ”bättre” utan ägnar dem snarare förakt eller hat.

Det där var ju väldigt olika saker kan man tycka men de har det gemensamt att både personerna är högmodiga genom att vara väldigt upptagna av sig själva (jo, det gäller alla människor, även mig). Med ett känt citat från C.S Lewis (som jag översätter hjälpligt men det är förstås mer elegant på engelska)

”Ödmjukhet är inte att tänka mindre om sig själv utan att se på sig själv mindre”.

C.S Lewis

Det är det som är anledningen till att den som blir alltmer ödmjuk inte kommer att märka det själv. Däremot blir hon säkert mer och mer medveten om sitt eget högmod. Att verkligen bli kvitt högmodet är nämligen inte lätt. Citatet nedan antyder att man däremot kan lura både sig själv och andra om att man kommit långt på den vägen:

”En stolt man kan lära sig att vara ödmjuk, men lär förbli stolt över det.”

Mignon McLaughlin

Jag brukar tänka att ödmjukhet är att mer och mer anta sina rätta proportioner. Att inte göra sig större än man är men inte heller göra sig mindre än man är. Eller som i den lilla barnsliga bönen som får avsluta denna bloggpost:

Jag är liten fastän stor, för i mitt hjärta Gud bor.

Amen

5 kommentarer

Torsten Lundborg säger
14 april 2015 – 08:07

När någon har fått en gåva (talang) som andra beundrar, idrottslig, konstnärlig mm) och använder den till mänsklighetens bästa eller för att glädja andra utan att visa högmod. Sådana människor känner i alla fall jag sympati för, de är ödmjuka.

Tomas Jarvid svarar
14 april 2019 – 08:15

Jag håller med dig. Men ser jag till mig själv ser jag också snabbt hur mycket lättare det är att spela ödmjuk än att vara det på riktigt.

Rosa säger
14 april 2015 – 08:33

Kan man säga att ödmjuk är nåt andra kan säga om mig men att det blir fel när jag säger det om mig själv?

Tomas Jarvid svarar
14 april 2019 – 08:15

”Jag är bäst på att vara ödmjuk” 😉

Markus säger
14 april 2015 – 09:06

Bra post. Det kanske vore något att kunna begära att man är tyst också, liksom man skall kunna begära tystnad från andra?

Tomas Jarvid svarar
14 april 2019 – 08:15

Att hålla tyst är ett säkert sätt att verka både klok och ödmjuk många gånger tror jag. Får prova.

Rebella säger
14 april 2015 – 09:33

"Hysa låga tankar om sig själv " tror jag blir bättre i Lewis - citatet.

Tycker din högmodsdefinition nr två är konstig. OK det är inte ödmjukhet men knappast högmod, väl.

Tomas Jarvid svarar
14 april 2019 – 08:15

Lågmod kanske?

Simon säger
14 april 2015 – 11:24

Ödmjukhet: att mitt sanna värde är en hemlighet mellan mig och Gud.

Tomas Jarvid svarar
15 april 2019 – 08:15

Amen!