Odödlig målare. Eller dödlig? Kanske både ock? Bäst att vara ödmjuk.
”Han är en ödmjuk man, som har väldigt mycket att vara ödmjuk över”
Churchill (tror jag).
Ödmjukhet är såvitt jag förstått en genuint kristen dygd som ”slog igenom” i och med att den kristna tron spred sig. Nu tycker jag det finns en hel del som tyder på att ödmjukhet håller på att gå ur modet igen, vad tror du?
En sak jag är säker på är i alla fall att väldigt få förstått vad ödmjukhet egentligen är. Föreställningen är nog oftast att den som är ödmjuk är självutplånande, inte tar emot beröm, inte kan njuta av livet, krälar i stoftet och ältar hur dålig han eller hon är och så vidare. Men det är faktiskt inte det ödmjukhet är.
I den kristna tankevärlden är ödmjukhetens motsats lasten högmod. Den får jag skriva mer om vid annat tillfälle men det är i alla fall så att man faktiskt kan vara högmodig på två olika sätt. Antingen som vi nog först tänker: genom att blåsa upp sig själv och sin betydelse och göra sig stor. Eller så kan man göra motsatsen. Man kan ägna sig åt att förstärka sin identitet som underlägsen och sämre än andra. Den som gör det beundrar knappast de som är ”bättre” utan ägnar dem snarare förakt eller hat.
Det där var ju väldigt olika saker kan man tycka men de har det gemensamt att både personerna är högmodiga genom att vara väldigt upptagna av sig själva (jo, det gäller alla människor, även mig). Med ett känt citat från C.S Lewis (som jag översätter hjälpligt men det är förstås mer elegant på engelska)
”Ödmjukhet är inte att tänka mindre om sig själv utan att se på sig själv mindre”.
C.S Lewis
Det är det som är anledningen till att den som blir alltmer ödmjuk inte kommer att märka det själv. Däremot blir hon säkert mer och mer medveten om sitt eget högmod. Att verkligen bli kvitt högmodet är nämligen inte lätt. Citatet nedan antyder att man däremot kan lura både sig själv och andra om att man kommit långt på den vägen:
”En stolt man kan lära sig att vara ödmjuk, men lär förbli stolt över det.”
Mignon McLaughlin
Jag brukar tänka att ödmjukhet är att mer och mer anta sina rätta proportioner. Att inte göra sig större än man är men inte heller göra sig mindre än man är. Eller som i den lilla barnsliga bönen som får avsluta denna bloggpost:
Jag är liten fastän stor, för i mitt hjärta Gud bor.
Amen
Lämna ett svar