Don Quijote och jag har det gemensamt att vi båda är som vi är.
Eller jag vet inte. Jag vet inte riktigt vad man har motton till. Jag fick i alla fall plötsligt upp ögonen för några ord som talade starkt till mig och som jag kan behöva tugga på ett tag framöver:
”Genom Guds nåd är jag vad jag är”
Det är Paulus som skriver orden i förbigående i 1 kor 15:10 och när jag läser dem tänker jag på hur lätt det är att önska att man inte var den man är. Gärna hade jag velat ha det som min granne har istället. I alla fall ibland. Allt mindre ofta faktiskt. Gud har skapat mig sådan här och Guds nåd har fått mig att bli sådan här. Det här är inte vad Gud tänkt jag en gång ska bli, jag får växa för evigheten och det finns många sår som ska helas innan dess men att jag är som jag är nu det är för att Gud fört mig hit.
Varför jag är som jag är är mycket gåtfullt och dunkelt. Livet kan ju också vara smärtfyllt på så många sätt ändå är det en tröst att tänka att Guds nåd verkar i mig även nu och kommer fortsätta med det framöver. Gud ser mig inte som ett hopplöst fall. Gud såg mig faktiskt inte ens som ett hopplöst fall vid något tidigare tillfälle utan har fortsatt leda mig. Oftast på ett sätt som jag inte uppfattar alls.
Vad säger du? Ett motto för dig också?
Lämna ett svar