Vårtal med Mamma Mu


Jag talade vid denna eld. Husaby-Ledsjö kyrkokör sjöng.
Jag talade vid denna eld. Husaby-Ledsjö kyrkokör sjöng.

I går på valborgsmässoafton höll jag vårtal på ”Sigfridsliden” i Husaby. Jag fick även göra ett litet gästspel i min favoritkyrkokör som sjöng vårsångerna. Jag fick därtill lära mig nya sätt att elda våreld med traktorhjälp och så. Jag fick själv tända med hjälp av ”eldkastaren” på bilden längre ner. Nog snackat, här är vårtalet:

Vårtal Husaby 2015

Tack för det stora förtroendet att vara vårtalare här i Husaby i dag. Det är ju en speciell plats och historisk mark. Det var här Sankt Sigfrid Led står det på skylten här borta, och Olof sköt väl konungen här någonstans också. Jag är inte riktigt säker på platsen för det för jag är så ny här.

Och så står jag här och är väl snart inte känd som något annat än Husabys kortaste präst (eftersom jag håller på att avsluta min tid här nu i sommar). Så det är en stor glädje detta.

Jag är i alla fall präst i Husaby ett tag till och det är en stor utmaning för mig att stå och tala och veta vad jag ska säga om det inte ska vara en predikan. Vi får se vad det blir.

Jag skulle vilja börja med att citera några ord från en stor och bra bok som vi läser mycket och håller högt hemma i min familj. Där står skrivet följande poetiska ord:

”Knopparna knoppas

Och sipporna hoppas

Man blir glad av blad”

Så står det skrivet i boken ”Mamma Mu och kråkan städar”. Kanske inte riktigt i nivå med bibelpoesi men ändå fint tycker jag.

Eftersom det här nu inte är någon predikan utan ett vårtal, och eftersom jag inte riktigt vet hur man gör när man inte får tala om någon text så tänkte jag göra en textutläggande predi.. Förlåt vårtal, av den här fina mamma mudikten. Den har ju till och med tre delar, precis som en pred.. Förlåt, som ett bra vårtal ska ha.

För det första. ”Knopparna knoppas”

I första versen hör vi om knoppar. Det gör ont när knoppar brister, vet vi från en annan dikt.  Varför skulle annars våren tveka. Knopparna knoppas innan de slår ut. Om våren kan det gå väldigt fort eller ta lång tid innan knoppar slår ut, det beror så mycket på vädret. Så är det nog också i dig och mig.

En del saker kanske förblir knopp i årtionden i väntan på att få bli något mer, blomma ut. Men så när tiden är inne (förlåt, inte predika var det), när våren kommer, då kanske nya sidor hos oss kommer i dagen. Jag tror att en människa rymmer så mycket och att det finns så många sidor av oss, så många knoppar, att det kan spricka upp nya livet igenom, men det gör också ont när knoppar brister så vi kanske gör vad vi kan för att hålla dem tillbaka.

"eldkastaren".
”eldkastaren”.

Om detta vill jag säga några enkla ord, i denna tid då man helst ska vara perfekt för att alls få finnas: Det gör ont när knoppar brister men det är bättre att öva sig i att hantera den smärtan än att låta bli att blomma ut. Att vi är sårbara som människor kan vi inte komma ur på något bra sätt, det måste vi leva med. Vi kan inte vänta tills vi är perfekta innan vi öppnar munnen, visar upp vårt hem, har rätt vikt för att kunna gifta sig och så vidare. Håll inte tillbaka knoppar som vill slå ut. Vi står här på Sigfridsliden som är i färd med att utvecklas till en artrik slåtteräng. Ju fler sorters blommor, ju fler människor som blommar ut, desto bättre är det, även om de inte är varandra lika.

Vilket för oss till den andra punkten, sipporna hoppas. 

Vad hoppas sippor på? Det är på ett sätt lätt att se. De hoppas få nog med vatten, och när solen skiner på dem vänder de sig mot den och slår ut. Nu ÄR ju inte det här en predikan så jag ska inte alls tala om den som låter sin sol skina över onda och goda. Men vi kan nog vara överens om att vi kan likna blommorna på olika sätt med våra mänskliga behov, om vi får vad vi behöver kan vi blomstra.

Men blommorna hoppas på en sak till. De vill sprida sitt pollen vidare så att deras liv sprider sig och ger liv på annat håll. De tar emot liv och de ger vidare.

I det heliga landet… Förlåt ursäkta, i ett varmt land långt borta finnes tvenne sjöar. Den ena myllrar av liv och är full med fisk (gennesarets sjö är detta alltså) medan den andra är fullkomligt livlös och död (den heter också DÖDA HAVET). Som ni minns från skolan så beror det på att genesarets sjö har ett inlopp och ett utlopp, det friska vattnet strömmar vidare genom det, men döda havet har inget utlopp. Det är jordens lägsta punkt, långt under havsnivån. Därifrån kan vattnet bara dunsta bort. Och så har saltet samlats där och till slut kan inget leva där.

Så är det också med oss. Om vi ser till att vi inte bara tar emot utan också ger vidare av det vi fått så kan vi vara fulla av liv, men om vi bara tar men inte ger vidare så blir det inte mycket glädje av det vare sig för oss själva eller någon annan.

För det tredje. Man blir glad av blad.

Mamma Mu är ju en ko så det är klart att hon blir glad av blad. Och det blir nog du och jag också. Det är så att glädje är en av Andens gåvor… Förlåt, inte predika var det ju. Glädje är en bra grej. Jag tycker det är till hjälp för mig att tänka att jag ska sträva mer efter glädje än efter lycka. Lycka har vi så märkliga bilder av. Man kan tro att lycka är något slags statiskt tillstånd man kan uppnå när man gått ner i vikt, fått ordning på huset, när det blivit semester men inte regnar eller så. Men lycka är så flyktigt. Det kommer i korta stunder. Man kan inte hålla den kvar utan bara fånga den i flykten. Det är svårt att uppnå lycka. Men glädje kan man känna i stunden. Glad kan man bli av lite blad. Eller en stunds gemenskap. Glädjen behöver inte vara en prestation.

Så för det första gör det ont när knoppar brister men våren måste våga. För det andra får vi små sippor hoppas på att inte vara som döda havet utan som Genesarets sjö som sjuder av liv För det tredje får vi släppa lite på drömmarna om det perfekta och glädje oss över det enkla.

Knopparna knoppas och sipporna hoppas, man blir glad av blad.

Amen. Eller jag menar… ett fyrfaldigt leve för våren!

 

4 kommentarer

Rebella undrar säger
1 maj 2015 – 08:54

Anar vi ett par små gliringar ang. att prästen ombetts tala men inte predika?

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:22

Äsch märktes det? 😉
Inga gliringar egentligen, mer ett försök att driva med mig själv.

Kerstin Gross säger
1 maj 2015 – 09:30

Det var ett fint och roligt vårtal. Mamma Mu och Kråkan hör till mina favoriter också, fast mina barn är vuxna händer det att jag lyssnar på Kråksånger.

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:22

Tack Kerstin, då har vi Mamma Mu gemensamt då 🙂

Rebella undrar säger
1 maj 2015 – 11:20

Kan man tillämpa quadriga på Mamma Mu?

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:22

Hmm.. Det känns ju lite allegoriskt från början med kor och kråkor. Moraldimensionen är också helt klart där men hur det är med tidens slut får vara en öppen fråga 🙂

conny gavestål säger
1 maj 2015 – 11:20

Ett modernt och bra tal som landar hos alla. Det var bra att Du vågade. Jag var kyrkoadjunkt i Götene 1983 på mitt första missiv och blyg som jag var då hade jag inte ens vågat ha ett vårtal, men nu så njöt jag av att ta till mig ditt. Tråkigt att du nu skall lämna Götene bygden. Varför egentligen? Skall Du vidare till annan högre tjänst? Är de gamla ägarna kvar som har leksaksaffären så hälsa dem från prästen Conny så får du ett gott skratt jag har konfirmerat deras dotter och hade en mycket härlig gemenskap tillsammans i kyrkorna Götene och Vättlösa, ja, det var väldigt giv-Ande. Lycka till och må Din väg gå dig till mötes och må Anden leda Dig.
Hälsningar V D M
Conny Gavestål

Tomas Jarvid svarar
18 februari 2019 – 09:22

Tack för de orden Conny, och roligt att du varit i Götene före mig. Jag trivs fint här men det har blivit svårare och svårare att få ihop vardagen på ett bra sätt sedan barnaskaran började växa så vi flyttar mot hembygden av den anledningen. Det är en komministertjänst som väntar där också så det är nog mer likt än olikt även om jag kommer sakna människorna här och att gå på historisk mark vart man än sätter ner fötterna.