SÅ HÄR ser en RIKTIG kristen ut! Eller? (det här är st Patrick)
På söndag är det konfirmation. Som vanligt vid den här tiden funderar jag mycket på vad konfirmanderna fått med sig från sin konfirmandtid. Realistiskt sett så vet jag ju att vi kommer se mycket lite av de flesta av dem framöver men också att konfirmandtiden är väldigt betydelsefull för många.
Mest undrar jag om det framstår som ett realistiskt alternativ för dem att börja se på sig själva som kristna. Ordet ”kristen” verkar ha blivit smalare och smalare med åren. Numera är det nog bara en väldigt snäv grupp som själva betecknar sig så. Delvis på grund av sekularisering och sådant förstås men också för att ordet fått en mer exklusiv innebörd med åren. Detta är en åsikt jag stött på i media på flera håll de senaste dagarna. Kanske är det frikyrkorörelsen som med tiden fått genomslag med att betona vikten av personlig tro och ett medvetet ställningstagande? Inget av det är dåligt i sig förstås men det blir knepigt om känslan blir att det är någon annan som ska bedöma om man är kristen eller inte. Om man ingår i rätt gruppering.
Jag minns hur pedagogen på ett konfirmandläger jag var ledare på pratade om vikten av att förklara för ungdomarna att det inte handlade om att de skulle bli ”frommisar”. Att se sig som kristen får inte innebära att helt anpassa bort sig själv och formstöpa sig till likhet med någon marginaliserad grupp. Man ska ändå fortsätta att vara sig själv. Annars förstår jag också om det inte verkar särskilt lockande med den kristna tron.
Skriv gärna en kommentar om du känner igen den här rädslan för att ”bli en frommis”, eller för den delen håller med om att ordet ”kristen” blivit för snävt. Håller du med?
Lämna ett svar