Troligen tänker vi lite för mycket såhär om ”kallelsen till Guds rike”?
Jag skrev igår att jag tänkte publicera gårdagens predikan från Ova kyrka eftersom jag hittat något spännande och nytt för mig i evangelietexten. Här ä den nu. Jag har inte spelat in som pod på ganska länge men hoppas kunna göra det igen framöver, efter semestern kanske. Idag får vi hålla tillgodo med text. Läsningarna jag utgår ifrån är Sakarja 3:1-7 och Upp 19:5-9 och framförallt Jesu liknelse om festen i Luk 14:15-24. Temat är alltså ”kallelsen till Guds rike” och grundtanken är att vi missförstår den alltsomoftast.
Kallelsen till Guds rike
Jesus har precis talat om att man ska göra just det att man ska bjuda
”fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.” -Jesus
och han verkar mena allvar med det. För det återkommer ju i liknelsen. Då svarar någon med ”salig den som får vara med om festen i Guds rike”. Han kanske vill byta ämne till något andligare eller vad vet jag. Hur som helst ger det Jesus anledning att ladda om och börja med en berättelse.
Det var visst så att på den tiden var det en stor sak att ställa till med fest. Det var mycket som tog tid med att köpa in ingredienser och ordna allt, det var inte lika högt tempo i samhället som vi har. Och almanacka hade man kanske inte heller. Den som skulle ha festen bjöd in och sa att ”snart så är det stor fest hos mig”. Sedan kunde det gå ett tag innan han fick skicka en tjänare och säga att ”nu är det dags, välkomna allt är färdigt”.
Av förberedelserna förstår vi att det här är inte är någon liten fest och vi förstår också fort att de beter sig illa, de som inte kommer. Här står han som bjudit generöst och så kommer ingen. Det skulle vara mardrömmen för vem som helst av oss om vi ordnade festen. Någon kanske till och med varit med om att ordna ett barnkalas som ingen kom på? Det är verkligen att svara på generositet och en inbjudan, kanske nästan en vädjan om gemenskap med kallt avståndstagande.
Vi tycker kanske det är konstiga skäl de anför för att inte komma och vi förstår i alla fall att de gör sig ursäkter, mer om det snart. Det finns ett uttryck jag lärt mig och som kan göra livet svårt för en del präster som blir bjudna på många kakor och får svårt att hålla en hälsosam vikt med tiden, det lyder ”Att säga nej till maten är att säga nej till vänskapen”. Och det ligger mycket i det. Måltid och gemenskap hör mycket ihop.
Nu är det förstås inte vem som helst som bjuder in till den här festen. Vi förstår att det är Gud själv. Gud som kallat hela folket till att vara i gemenskap med honom genom ett förbund, och genom profeter talat om en framtida fest efter allt lidande och exil och allt vad det är. Nu kommer en tjänare och säger att nu är det dags, nu börjar festen. Det kan inte vara någon annan än Jesus själv det. Som går runt och predikar och bjuder in till rörelsen kring sig själv, välkomnar till ett nytt slags liv i Guds rike.
Åter till de där svepskälen till att inte komma. Vart gick de första åhörarnas tankar när de hörde dem? Jo till 5 mos 20. Där står det om fall där den som trolovats ska stanna hemma med sin fru och den som köpt ett hus eller planterat på gården ska ta hand om det. Istället för vadå? Istället för att gå ut i krig. Det är ett stycke med krigslagar.
Vad vill Jesus säga med det? Jag tror för min del att han är väldigt skarpsinnig och avslöjar något om hur vi tolkar dagens tema ”kallelsen till Guds rike”. Vi tror fel om den för att vi tror fel om Gud.
”Kallelse” är ett ord som lever i kyrkans sammanhang. Tyvärr oftast för att man använder det om präster och diakoner (för som vi ska se har alla en kallelse). I samhället i övrigt så används det nog mest om ”kallelse till årsmöte” eller så. Får man en sådan så kanske man tänker sig för och undrar om det verkligen är klokt att gå dit. Man kanske blir övertalad till att ta på sig något tungt uppdrag som man inte alls vill ha egentligen. Och i kyrkan kan det också vara så. Jag minns en gång när jag och min kompis Per skickade en inbjudan till en massa kyrkvärdar för att ordna en dag för dem. Vi hade fixat lax och goda grejer att äta och tänkt ut ett så bra program vi kunde med samtal mer om trons insida än om det praktiska. Sånt jag tror många av oss som arbetar med gudstjänster längtar efter. Men det kom inte så många. Senare kom det fram att många nog hade kommit om de vetat vad det var, men de förväntade sig snarare att det skulle vara ett extra långt planeringsmöte med almanacka och grejer.
Det där är egentligen rätt bra exempel. För jag tror det är det Jesus vill åt. Han bjuder in till en fest men vi tror han bjuder in till hårt jobb. Och så griper vi efter våra rättigheter i krigslagarna att slippa (för det är strid vi väntar oss det ska handla om, eller hur?) eller gör som med de där möteskallelserna och gör svepskäl för att slippa gå dit. Vi tror Gud är en hård husbonde. En jobbig chef som vill utnyttja oss maximalt.
Jesus säger att det inte är så. Gud bryr sig om oss. Gud vill först och främst leva i gemenskap med oss. Visst kan det finnas uppdrag men det kommer alltid i andra hand vad gäller Gud. Det här kan vi behöva återkomma till hur många gånger som helst för det sitter visst benhårt i oss alltsedan Adam och Evas dagar att vi tror väldigt lite om Gud, är väldigt misstänksamma. Inte egentligen förväntar oss att det är för vår skull Gud vill ha med oss att göra.
Han som ordnar festen vill att hans hus ska bli fullt. Gud vill gå runt som en mysande värd och se efter så att alla på festen har det roligt och trivs. Det är så vi ska se på Gud. Jesus har som sagt precis sagt att man ska bjuda lytta och blinda när man har fest, de som inte kan bjuda igen, de som inte alls förtjänat att vara där. Och nu förstår vi att Jesus säger att vi ska göra så för att det är så Gud själv gör! Sådan är Gud! Sådan är Gud mot er. Gör nu så mot andra. Ge som gåva det ni fått som gåva!
Om man tittar på den här liknelsen men också på de andra läsningarna vi hört. Den som översteprästen Josua som ”är som en brand ryckt ur elden” och smutsig och skamsen inför Anklagaren men blir klädd i vita kläder. Som får sin värdighet tillbaka och en ny väg framåt, eller förstås när vi ser på skaran med vita kläder i uppenbarelseboken, de som är bjudna till ”lammets bröllop”, den stora festen i Guds rike. De är klädda i rent vitt linne som ”är de rättfärdigas gärningar”. Om vi ser på de texterna ser vi att det är mycket av det vi känner igen från våra gudstjänster.
I ditt dop en gång blev du ”som en brand ryckt ur elden”, Gud tog dig till sig. Klädde dig i vita festkläder. Vi vet ju att det ytterst sett bara finns en enda som har ”de rättfärdigas gärningar” att klä oss i och det är Jesus själv. Och han gör det. Jag är klädd i vitt nu och när man ser prästens vita kläder ska man helst tänka att ”där står prästen i vitt inför Gud”, för att påminna oss om att vi alla står klädda i vitt inför Gud! Han har hämtat in oss hit och när vi inte hade några egna kläder som passade så lånade han ut sina.
Så vi känner igen det här –dopet är inbjudan till festen. Gud vill ha oss där. Sedan finns det några ord till.
”Ängeln sa till mig: saliga de som är bjudna till lammets måltid” –det är ord som runt vår jord sägs före nattvarden, den som varit i Taizé har hört att de alltid mumlar något på alla möjliga språk, det är när man svarar på inbjudan med andra ord från evangelierna ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg blott ett ord så är jag helad”.
Mäktigast av allt är kanske ändå att de ord som tjänaren i liknelsen säger är så välbekanta: ”Välkomna, allt är färdigt” –”kom allt är tillrett” lyder orden i vår kyrkohandbok men det är precis detsamma. Vid varje nattvard får vi påminna oss om inbjudan, att det finns en plats för dig och mig vid Guds bord. Denna märkliga bordsgemenskap som börjar här, sträcker sig genom tid och rum och in i evigheten, där Herren Gud själv tvättar sina gästers fötter och torkar tårarna från deras ögon, klär dem i vitt och tar emot var och en med stor lättnad över att vi ändå ville komma.
Lämna ett svar