Spelar med andra änden. Ändan. Äh, ni fattar.
På kursen jag var på nyligen så fick jag även lyssna på Mikael Winninge från svenska bibelsällskapet. Han berättade bland annat att nya testamentets författare använder ironi när de skriver om ”världens ände” eller ”världens yttersta gräns” eller så. Ofta menar de nämligen Rom.
Rom var ju i de flesta människors perspektiv snarare världens centrum. Det var dessutom helt garanterat så människorna i själva Rom såg på saken. Frågan är om de ens hör Men för de första kristna blev perspektivet att det var i Jerusalem som världshistoriens största händelse skett och därifrån måste nyheten spridas ut till stackarna långt bort som inget hört.
Jag har flera gånger talat i liknande termer och sagt att ”till slut så nådde budskapet ända upp hit till oss uppe i världens ände”. Jag tycker att det är ett roligt och kanske nyttigt sätt att vända på perspektiven. Vi är nog rätt lika de där romarna i att övervärdera det som händer här hos oss (man skulle lika gärna kunna hävda motsatsen, att vi är väldigt upptagna av det som händer i kändisars liv och så, men det får vi ta en annan gång). Jag har en äldre släkting som nog tycker det mesta som händer utanför hennes by är rätt ointressant. Och ser man till sig själv så är det lätt att övervärdera sin betydelse.
Men världen snurrar inte kring mig, eller dig, eller ens någon av oss. Bara Gud är i centrum. En dag kommer allt snurra på utan mig.
Det vore spännande om du vill skriva en rad med vad du tänker om det här. Själv tänker jag att det kan finnas en del tröst att hämta i det. I alla fall för oss som är alldeles för oroliga över hur vi framstår i andras ögon.
”Nej, de tänker nog inte så eller så. De tänker nog inte alls på vad jag gjorde. De har mycket annat att tänka på så de gör nog det istället”.
Vad tänker du?
Lämna ett svar