I vårt samhälle ska något gärna vara nyttigt för att räknas som viktigt över huvud taget. Jag har nyligen tagit del av Magnus Malms tankar om detta och han ger två faktorer han tycker kännetecknar sånt som är nyttigt/viktigt i vårt samhälle; synlighet och brådska.
Synlighet handlar här om ”syns du inte då finns du inte” och brådska om att det är det dagsaktuella som räknas.
Kyrkan är förstås besmittad av det här nyttotänkandet även om det inte borde vara så. Det är ju just i kyrkan som även det som sker i det fördolda, eller det långsiktiga arbetet borde ha ett självklart värde.
Man skulle kunna radda upp massor av exempel på kyrkliga arbeten som hyllas för att de ”når ut” eller för att de ”hänger med sin tid”. Den här bloggen gör sig väl till exempel skyldig till att försöka åtminstone med det första (särskilt aktuella saker har det nog sällan stått om här?).
Vad tänker du? Var ska vi dra gränsen för hur mycket vi som individer eller församlingar ska tänka i nyttobanor? Vad är egentligen framgång i kristen bemärkelse? Skriv en rad eller meditera över det under dagen.
Lämna ett svar