Jag läser just nu en väldigt intressant bok om olika aspekter kring detta med kärlek (som ju är ett stort ämne helt klart). Jag återkommer nog om hela boken en dag men idag vill jag skriva om något jag tycker är tänkvärt för alla och för kristna inte minst.
Författaren menade att frågan i min rubrik, ”finns det villkorslös kärlek”, är felställd. Vi är enligt honom alltför snabba att dela in kärlek i sådan med själviska motiv bakom och mer ”ädel” och självuppoffrande, villkorslös kärlek. Men funkar kärlek så?
Svaret är nog att det inte är ”själviskheten” som är den avgörande punkten egentligen. I praktiken finns vi nog alla mer eller mindre mitt på den skalan. Det som däremot verkligen krävs för en kärleksrelation (och kanske i någon mån andra sorters relationer) är ömsesidighet. Annars är risken att fokus flyttar från själva relationen till att bara handla om personerna i den.
För den som älskar någon ingår det som en viktig del att man längtar efter gensvar. Vi vill bli älskade av den vi älskar, Det vi vill ”ha tillbaka” i en kärleksrelation är egentligen inte rättvist fördelade gentjänster utan engagemang, att vara viktiga för den andre.
Om det är så här med Gud så innebär det att Guds kärlek till oss (bland annat typ) yttrar sig som en längtan efter att bli älskad tillbaka. Det är inte egentligen att betraktas som själviskt utan som ett uttryck för vad kärlek är; ett starkt ömsesidigt band.
Svaret på frågan om det finns villkorslös kärlek borde alltså vara att det det ligger i kärlekens natur att vilja upprätta en relation med den man älskar.
Jag vet inte om du kanske tycker det här var självklarheter? Själv har jag i alla fall fått mig några tankeställare. Skriv en kommentar med dina tankar kring kärleken!
Lämna ett svar