En som gömmer sig, då går det sådär med utbytet av varandra?
Jag skrev ju här igår om huruvida det finns villkorslös kärlek eller inte och menade att frågan är felställd: kärlek längtar alltid efter gensvar och att bli älskad tillbaka.
Det finns förstås en flodhäst i rummet i den frågan som det kan göra lite ont att beröra. Jag har inga färdiga svar här utan är mest intresserad av hur du tänker, kära läsare.
Om det nu är så att kärlek längtar efter ömsesidighet så blir ”olycklig kärlek” förstås den utan gensvar. Också det är en väldigt aktuell fråga för den kristne. För det berör nog också vår relation till Gud.
Å ena sidan står det klart att om det är så med Guds kärlek till oss som med annan kärlek så är den i mycket en olycklig kärlek. Om Gud vill ha en relation med alla och många människor inte vill så måste det vara smärtsamt för Gud på något för oss obegripligt sätt.
Å andra sidan får vi fundera på hur det är med vår kärlek till Gud (de som har en). Hur ska man tänka när det inte känns som att man får något gensvar alls på lång tid. Vad innebär den där ömsesidigheten egentligen från Guds håll? Min gissning är att det finns många som på sätt och vis kan tycka att de lider av olycklig kärlek till Gud. Betyder det bara att man letar efter fel sorts kärleksbevis eller är det ett större problem än så? Vad tror du?
Skriv nu väldigt gärna en rad med dina tankar om det här för jag är mycket intresserad av hur du tänker!
Lämna ett svar