Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Att vara god för att man är rädd

Många kanske låter bli att säga det de tänker i rädsla för att bli avslöjade?

Många kanske låter bli att säga det de tänker i rädsla för att bli avslöjade?

Jag hörde om någon klassisk teolog som hade funderat mycket på dygder, att öva sig i att handla gott mot andra.

Han (vem det nu var, hojta till om du vet) menade att det finns vardagsdygder och äkta dygder. Vardagsdygderna står för den överväldigande mängden av goda gärningar så vi ska vara tacksamma att de finns. Problemet med dem är att de rymmer sin motsats i sig.

Tanken är att de flesta gånger vi handlar gott gör vi det antingen utifrån rädsla eller utifrån högmod. Vi kan till exempel vara rädda för konsekvenserna en handling skulle få rent juridiskt eller i hur andra skulle se på oss om vi begick den. Du kan säkert hitta gott om exempel från ditt eget liv på goda handlingar som motiveras på detta sätt. Ibland sägs det att sann karaktär syns på hur vi handlar när vi inte riskerar att åka fast. Då är vi inne på det här.

Handla gott utifrån högmod gör vi om den främsta drivkraften är att vi ska få känna oss bättre än andra människor. ”Så där skulle jag aldrig göra” kan vi tänka och känna oss nöjda med oss själva. (Och Jesus säger då att vi redan tagit ut vår lön.)

Problemet med dygder som drivs av rädsla och högmod är förstås att ju mer vi är styrda av rädsla och högmod (och om man handlar utifrån dem så matar man förstås dessa drivkrafter ytterligare) desto mer dåliga gärningar blir det också. Man kan inte gå via rädsla och högmod för att lära sig älska sin nästa.

Äkta dygd är när vi gör gott för att det är gott. För att vår medmänniska behöver det. Det är betydligt ovanligare. I praktiken är det nog också så att den äkta dygden inte visar sig i ren form utan att de går i varandra. Hur vi övar oss i den är värt att fundera mer på en annan gång. Skriv gärna en kommentar om du har tankar om detta! Idag får det räcka att konstatera att vi inte genast ska tro vi är så goda människor för att vi råkar handla gott.

Kommentarer

4 svar till ”Att vara god för att man är rädd”

  1. Profilbild för rosa
    rosa

    Den här artikeln visste var den tog…

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det här gäller förstås mig lika mycket om andra.

  2. Profilbild för Staffan Wadström
    Staffan Wadström

    Intressanta spörsmål.
    Kanske var den eftersökta klassiske filosofen rent av Aristoteles: han menade att dygderna måste övas. I min källa framgår också att hans bok (grekiska ethice) har samband med ordet för vana eller sed (ethos). Därför måste vi tränas oss på att bli dygdiga. Vi blir ”rättrådiga genom att handla rättvist, besinningsfulla genom att vara behärskade och modiga genom att bete oss modigt”.
    Men det du skriver ”Tanken är att de flesta gånger vi handlar gott gör vi det antingen utifrån rädsla eller utifrån högmod.” är jag lite tveksam till.
    Peter Kreeft skriver i sin förnämliga bok ”När blev det fel med dygder?” att den klassiska betydelsen av ordet dygd ”är förmågan hos någonting att uppfylla sin specifika funktion, egenskapen att åstadkomma specifika resultat såsom styrka, kraft, potens”.
    Och att ”Idag tycks begreppet dygd mycket handla om moralisk godhet – att fullgöra sina moraliska förpliktelser och att anpassa sitt liv efter en form av morallag – att vara rättrådig och rättsinning.”
    Och drivkraften bakom människans strävan att vara dygdig var enliga den antika dygdeetiken att uppnå det goda livet tillsammans med andra.
    Utifrån denna läsning håller jag inte riktigt med dig.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Jag vet inte själv om ordet ”dygd” är helt det rätta i sammanhanget. Det kanske bara rör till det. Jag fick med mig det från engelskan och de kanske är mer yviga med att tala om ”virtues”, vad vet jag.

      Intressant det du skriver. Jag tror inte det var aristoteles utan snarare någon klassisk amerikansk teolog från 1800-talet eller så. Då kanske redan din glidning ägt rum. Själv tycker jag det verkar vara en rätt adekvat beskrivning av våra drivkrafter. Kan man invända att man utifrån det jag skrivit kan se det som att människan med den ”falska” dygden inte alls strävar efter att uppnå det goda i första hand utan efter att framhäva sig själv eller hantera sin rädsla? Incurvatus in se och så vidare.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.