När en kvinna blir en son


I en kvinnas hjärna som det sades. Inför Gud skiljer hur som helst inget väsentligt.
I en kvinnas hjärna som det sades. Inför Gud skiljer hur som helst inget väsentligt.

Jag snappade upp något väldigt fascinerande häromdagen. I nya testamentet använder man ibland bilden av en adoption för att förklara vår status som Guds barn. För att vara exakt står det att vi blir ”söner”, får ”söners rätt” eller liknande. Det där kan man tycka är lite gammalt och mögigt och patriarkalt men då ska man också tänka på följande.

Adoption var delvis något annat i antiken än i våra dagar. Det Paulus syftar på i sina brev är seden att den som var gammal och barnlös ofta adopterade en vuxen man, förslagsvis en betrodd trotjänare, så att denne sedan räknades som hans son. I ett slag förändrades deras relation från att vara formell till att vara en privat familjerelation med allt det innebär. Den adopterade fick även förstås del i hela sin nya pappas rikedom och nätverk.

Så långt intressant och så men här kommer det bästa.
Tim Keller (som jag fått det här ifrån) berättar att han mött en kvinna från en traditionell kultur (som mer liknade den Paulus levde i) som såg något i detta som han inte såg. Kvinnan var van från födseln att hennes bröder räknades mer än hon själv, att de skulle få mer mat, plats i skolan i första hand och så vidare. Hennes uppgift som flicka var mycket att se efter de manliga familjemedlemmarna.
Men så blev hon kristen och läste Paulus och såg att i Guds familj så räknades hon som en son, det vill säga: hon räknades lika högt som alla andra. Gud adopterar in både män och kvinnor och gör den till arvingar och ger dem söners rätt!
Visst är det fint? Skriv gärna en kommentar!

2 kommentarer

Thorsten Schütte säger
26 augusti 2015 – 09:39

Jag får en kanske lite knasig association till böckerna om Arn där personer "ätteförs" på tinget till Folkungaätten och bli dess legitima medlemmar.

Tomas Jarvid svarar
26 augusti 2019 – 11:15

Det kanske är likt. Referenser till Arn är alltid välkomna.

Alma-Lena säger
27 augusti 2015 – 05:46

Mycket intressant, att läsa Paulus i en kontext som liknar hans egen är säkerligen mycket givande. Precis detta har jag alldeles nyss tyckt mig upptäcka hos Paulus med anledning av den ständigt återkommande "kvinnans roll i församlingen" frågan. Ingen tar dock på allvar upp mannens roll, han är ju Människa bara rakt av, en sådan ifrågasätts inte.

Tomas Jarvid svarar
27 augusti 2019 – 11:15

Här utgår man strängt taget också från mannen som standard men Paulus klarade väl inte att vara mer radikal.