Palestina när det begav sig såg kanske ut ungefär såhär?
Jag börjar så sakta ha kramat ur det mesta ur Morton Narrowes fascinerande föreläsningar men lite har jag allt kvar. Idag vill jag skriva om hur han såg på livet som jude i Nasaret på Jesu tid.
Att Jesus växte upp i Nasaret är ett faktum som även historiker med skepsis mot Bibelns trovärdighet brukar hålla med om. Religionshistorikern Reza Aslan har utmålat Nasaret som en håla med outbildade invånare och utan synagoga men Morton gav i mycket en annan bild.
Visserligen var Nasaret en ganska liten by men å andra sidan låg den mycket nära staden Sippori som vid den tiden var ett viktigt centrum både för judar och ”greker” (ickejudar av olika slag som var mer delaktiga i den hellenistiska kulturen). Att det inte fanns någon synagoga i Nasaret (vilket det ju gör i evangelierna) är en definitionsfråga. På ett sätt fanns det över huvud taget inga synagogor vid den tiden på det sätt som de sedan tog form men synagoga betyder å andra sidan ”gemenskap” (typ ”församling”), en skara som samlas kring bön och skriftläsning och DET är det mycket troligt att det fanns i Nasaret på Jesu tid. Hur sedan formerna såg ut kan man inte så noga veta.
Eftersom Jesus talade arameiska och var väldigt välbevandrad i skrifterna (det vi har som gamla testamentet) som är skrivna på hebreiska och därtill hade växt upp i en trakt där det grekiska och det judiska möttes är det inte alls omöjligt att han kan ha varit trespråkig.
Judendomen kring år 0 spretade åt olika håll i olika rörelser. Vi känner åtminstone till fariséernas inriktning, saduccéerna som skötte templet (översteprästen och company) och esséerna som drog sig undan de andra ut i öknen i väntan på domedagen. Det som ändå var gemensamt för alla judar var att man levde enligt buden i Toran och den kalender som ges i moseböckerna och höll sabbaten helig. Alla var överens om skrifternas helighet. Efter templets förstörelse år 70 kom det att bli så att fariséernas grupp dominerade och utvecklades till den rabbinska judendomen. I förlängningen är det så än idag.
Jesus kallas ”rabbi” i evangelierna och gick runt med sin skara lärjungar men även här är det alltså fråga om en företeelse som inte riktigt hunnit få fasta konturer och insitutionaliseras.
Romarna styrde över området men lät judarna sköta sitt så länge de betalade skatt. Ståthållarna, som Pontius Pilatus, hölls helst i den hellenistiska staden Caesarea Filippi där de tyckte det var mer civiliserat men kring påsk var de ändå tvungna att finnas på plats i Jerusalem (och det är ju där Jesus möter Pilatus). Vid påsken mindes judarna befrielsen ur Egypten och då kunde det lätt bli upplopp eftersom frihetslängtan blev så stark.
Judarna var över huvud taget lite knepiga för romarna att ha att göra med eftersom de var stränga monoteister. Pilatus gjorde en gång misstaget att ha med de ”romerska örnarna” (örnbilder på långa stavar som symboliserade rom, läs Asterix och kolla) in i Jerusalem. Det tolkades som avgudabilder och så blev det blodiga upplopp.
Läget under Pilatus var ganska stabilt. 20 år senare blev det dock problem då de romerska prokuratorerna krävde för mycket skatt vilket ledde till upplopp (seloterna och sånt) som eskalerade i det stora judisktromerska kriget år 70 då templet (som då precis blivit helt färdigt) revs. Till skillnad från andra som velat sätta Jesus i förhållande till dessa senare våldsammare tider menade Narrowe att det nog var så att Jesus kunde få hållas så mycket som han gjorde just för att han dels levde i en stabil tid och dels själv inte stod får någon våldsam frihetskamp.
Det blev en rätt lång bloggpost men jag hoppas det var en rolig bakgrund till Jesus så som han framträder i evangelierna.
Lämna ett svar