Var sitter felet? Vad i människan är det som gör att vi är som vi är?
Arvsynden är nog en del av den kristna tron som många idag tycker är anstötlig och orättvis. Delvis beror det nog på missförstånd. I en intervju med Eric Schüldt sa han det motsatta; att tanken om att alla är syndare är alldeles självklar för honom. Vi är snabba att säga att ”ingen är perfekt” och det är väl i grund och botten samma sak? Jag har skrivit en rätt bra och förhoppningsvis rätt positiv bloggpost tidigare om ”arvsynden vi lider under”, läs gärna den också. Nu kör vi.
Mitt i mitt pågående Lutherbloggande kom jag att slå upp en riktigt tjock bok som heter ”svenska kyrkans bekännelseskrifter”. En bit in i reformationsstriderna fick Philip Melanchton och några reformatorer till (Luther kunde med fara för sitt liv inte gå till mötet) formulera den tro de stod för. Där kan man hitta följande beskrivning av vad vi i Kyrkan menar med ”arvsynd”:
”Vidare lära de, att efter Adams fall alla människor, som fötts på naturligt sätt, födas med synd, det vill säga utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse, och att denna sjukdom eller arvsynd verkligen är synd” (Confessio Augustana del II, om arvsynden)
Tre punkter där alltså.
Vi saknar fruktan för Gud -vi lever som om Gud inte finns och oroar oss inte över hur vi lever i hans ögon (”fruktan” är för oss ett negativt ord men läs vad jag skrivit om det tidigare och se om du tänker som jag).
Vi saknar förtröstan på Gud, vi klarar inte av att lita på att Gud är god och vill oss väl och att vi är i goda händer hos honom. Vi har tillitsproblem när det gäller Gud.
Vi har ond begärelse, det låter väldigt dramatiskt uttryckt men är kanske det som är lättast för nutidsmänniskan att ta till sig. Vi vill inte alltid varandra väl och drivs av en massa dunkla drivkrafter (nu önskar jag att jag hade hunnit skriva något om de sju dödssynderna för då hade jag länkat till det nu). Som en följd av att vi inte alltid vill väl så handlar vi inte alltid väl.
Den här otäcka generalen kan stå som en bild av arvsynden kanske?
Arvsynden ska framförallt förstås som en medfödd skada vi dras med och som Gud behöver hjälpa oss med hela livet. Eftersom det här enligt kristen teologi gäller alla är det inte heller någon som måste känna sig särskilt utpekad som dålig men det kanske tvärtom kan hjälpa oss ha rimliga förväntningar på oss själva och varandra? Som att äntligen få en diagnos som förklarar varför det är som det är?
Lämna ett svar