Luther var en stark kritiker av klosterlivet och celibatet. Där reformationsrörelsen drog fram lämnade munkar och nunnor klostren för att i stället gifta sig. Luther själv förblev tills vidare ogift och uttryckte det så sent som 1524 så här i ett brev:
”Jag skall aldrig ta en fru, som jag mår för tillfället. Inte för att jag är okänslig för mitt kött eller kön (för jag är varken trä eller sten); men mitt sinne är motvilligt till äktenskap då jag dagligen förväntar mig döden för en kättare” -Luther i ett brev 1524
Men saker ändrades sedan snabbt. Luther kom i en situation där han fick ta hand om 12 nunnor som lämnat sitt kloster och dessa ordnade han sedan äktenskap åt. Den sista av dem var dock svår och nobbade Luthers förslag på make. Istället sa hon att ”ska jag bli gift så får det bli med herr Luther själv”. Och så blev det också. Katharina von Bora hette hon.
Det blev så vitt man kan se ett lyckligt äktenskap mellan exmunken och exnunnan. Katharina fick flytta in i Luthers numera rätt tomma kloster och styra upp där bland de otroligt inbitna ungkarlarna (varav Luther själv ska ha varit i en klass för sig). Luther kallade henne med tiden ”Herr Käthe” för att hon styrde och ställde så mycket. Hon drev klostret som ett slags blandning av prästhem, gästhem, studenthem och reformatorisk ledningscentral.
Martin och Käthe fick barn och detta var för Martin även en källa till teologisk inspiration då han gärna jämförde barnens oförmåga att göra sig förtjänta av sina föräldrars kärlek (de kan ju bara skrika och bajsa och göra det svårt för sina föräldrar) med Guds tålamod och hur Gud ständigt gör oss rena och hjälper oss upp när vi faller.
Först föddes Hans, sedan Elisabeth, sedan Magdalene, sedan Martin (jr), sedan Paul och sist Margarethe. 6 barn fick de tillsammans varav ett dog i späd ålder.
Lämna ett svar