Man kan inte rå för att man blir ledsen när det är jobbigt i livet. Man måste få älta.
Jag vill fortsätta på gårdagens tema om klagan och skriva något om att älta. Älta problem eller motgångar eller liknande.
En lärare under min studietid förvånade mig väldigt mycket när han talade om ältande som något positivt. I linje med hur det brukar framställas i vår kultur brukade jag tänka att ältande är något dåligt.
Enligt min lärare finns ordet ibland med i bakningssammanhang. Man kan ”älta en deg”, det vill säga bearbeta den tills den är helt smidig och blank, vilket tar en bra stund om man gör det för hand. Analogin är tydlig här. Att älta är att bearbeta sina erfarenheter, inför sig själv eller genom att berätta för någon annan.
Läraren berättade också om någon han kände som förlorat sin fru i sjukdom och som brukade komma hem till dem på lunch varje vecka. Varje gång pratade han oavbrutet om hur det gått till från början till slut med hustruns sjukdom, fast de hört hans berättelse en massa gånger. Och de lyssnade varje gång. Och så plötsligt en dag behövde han inte berätta om det mer utan var klar. Han hade bearbetat färdigt.
Man kan också tänka på hur det tydligen går till i en del kulturer där hela bön i tur och ordning hälsar på den som drabbats av en olycka och så får den drabbade berätta sin berättelse igen och igen för alla han eller hon känner, och det gör gott för den som får berätta.
Slutligen tänker jag på barn som leker. Där ser vi samma mönster. Ett litet barn kan återupprepa samma lilla fragment av en saga om och om igen i leken hur länge som helst. Och sen plötsligt är det tydligen klart och barnet leker något annat och leker kanske aldrig just samma sak igen. Det var något där som behövde bearbetas. Ältas om du vill, fast det säger man ju inte om lek.
Poängen är att detta med att bearbeta upplevelser och tankar måste få ta tid. Jag undrar om det inte är så att vi ser ältande som farligt eftersom vi egentligen tycker det är jobbigt med människor som går igenom svårigheter. Det kanske snarare är ett problem att ingen orkar lyssna så mycket som egentligen vore bra? Har vi tålamod med varandra? Många människor i sorg tycker att de ganska snart får förväntningar på sig att de ”borde kommit över det nu”.
Det är möjligt att det också finns risker att ”köra fast” i bitterhet eller något sådant men vi får ändra inställning till ältandet i sig. Att ha ett behov av att bearbeta och berätta är inget tecken på svaghet, det är bara så vi fungerar som människor.
Vad tänker du som läser om detta? Blir du också förvånad över det här sättet att tänka eller tänker du likadant? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar