Minnet, döden och hoppet


Finns det en bro till andra sidan? En gammal och beprövad?
Finns det en bro till andra sidan? En gammal och beprövad?

Idag och i morgon leder jag ett stort antal minnesgudstjänster i församlingens olika kyrkor. Sluta läsa nu om du tänkt gå dit, så får du ta del av det här i talad form. Annars har du här mina betraktelser om ”Minnet”, ”Döden” och ”Hoppet”. Hoppas det är till glädje för dig.

Betraktelse nr 1 ”Minnet”

Allahelgona är den tid då vi minns. Det är minnets högtid.

Vi får minnas de som dött, antingen det är längesedan eller har hänt nyligen. För en del är smärtan fortfarande stark när man tänker på den som dött, nästan oavsett hur lång tid som gått, för andra kan det hända att smärtan lagt sig lite och lämnat en stilla saknad efter sig.

Minnen är i vilket fall dyrbara saker som vi får vara rädda om. Att minnas och att sörja är de sätt som finns för att fortsätta älska den som inte längre är i livet. Att gå till graven och tända den där ljuslyktan är ett sätt att älska den som är död. Att tänka på den personen är också det. Den stol som står tom, bildligt sett, får fortsätta stå tom. Ingen annan kan eller får fylla den platsen. Kanske går livet vidare med nya relationer men ingen människa kan ersätta en annan, den platsen måste finnas kvar för att minnena och kärleken efter den döde ska kunna fortsätta leva med oss.

Vårt minne är begränsat, vi glömmer, vi människor. Och vi som lever kan också känna oss lämnade och bortglömda. Gud glömmer aldrig, han minns. Jesus säger att Gud håller räkning på håren på våra huvuden.

Jag ska läsa från Jesajas bok i bibeln, om att känna sig glömd och övergiven. Det är Sion, staden Jerusalem som säger att den är övergiven och klagar för Gud. En stad kan ju inte tala, vet vi utan det är en bild för hur vi får vända oss till Gud med vår klagan.

 Sion sade:

”Herren har övergett mig,

Gud har glömt mig.”

Glömmer en kvinna sitt lilla barn,

bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma,

glömmer jag aldrig dig.

Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,

jag tänker ständigt på dina murar.

 

 Betraktelse II: ”Döden”

Döden kommer mitt i livet och avbryter. Påminner oss om livets begränsningar som vi så gärna vill glömma. Utanför är det mörkt stora delar av dagarna nu- höstmörkret blir nästan som en bild av döden. Vi kan vara rädda för den, precis som barn är rädda för mörkret, mörkret gör att man inte kan se så mycket, och vi vet inte vad som döljer sig i det. På samma sätt är det med döden. Vi vet inte så mycket om den, den är det stora okända. Vi kan fundera på vad som kan finnas där ute i mörkret men vi kan inte se det, vi kan inte veta säkert. Det har alltid varit svårt för oss människor att acceptera döden, varför måste det vara så? Livet kan vara så rikt och härligt, och så rymmer det så mycket svårt. Det står i psaltarens 90e psalm:

 Vårt liv varar sjuttio år, åttio om det blir långt,

och när det är som bäst är det möda och fåfänglighet,

ty det går snart förbi, som om vi flög bort.

Och det kan mycket väl vara så att livet inte blir ens i närheten av sjuttio-åttio år heller. I smärtan i närheten av döden är vi inte ensamma. Jesus Kristus, Gud som blev människa, har själv lidit döden. Dess ångest och dess smärta. Den kristna tron berättar om något mycket märkligt: Gud som lider, som lider för oss och åt oss. Som vill bära också vår smärta. Världen är mörk i dödens närhet, vi får lyssna till honom som säger:

 Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörker utan ha livets ljus.

 

Betraktelse III: ”Hoppet”

Jesus dog på korset, men den tredje dagen var graven tom. De kvinnor som besökte den för att göra iordning kroppen med kryddor förstod ingenting, de blev rentav rädda. Det kanske är omöjligt på ett sätt för oss att föreställa oss ett liv efter döden, men vi har fått en pant på att vi ändå kan hoppas och tro på det. Det är Jesu egen uppståndelse. Och den hör ihop med liv och död i våra liv också:

Paulus skriver: Vet ni då inte att alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död? Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

På många av gravarna vi besöker den här helgen ser vi korset. Samma sak i begravningsannonser. Ofta tänker vi inte så mycket på det, vi kanske rent av tänker att det helt enkelt är en symbol för döden. Men så är det inte. Korset är den plats där döden blev besegrad. Genom Jesu uppståndelse får det stå för något annat istället. Det står som en påminnelse om att han visade att tillsammans med honom finns det ett liv efter döden. Att det finns hopp om att också vi ska leva ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Vi får lita på att Himlen står öppen för Jesu Kristi skull. Han vill att vi ska vara tillsammans med honom. Döden och sorgen är en del av livet för oss, den dag har inte kommit än då Gud ska torka alla tårar från våra ögon, men även om vi inte kan föreställa oss hur livet bortom döden skulle kunna se ut så kan vi veta att han finns med oss där också, precis som under våra jordiska liv. Och det gäller också för våra nära och kära, vi får lämna dem i hans händer.

2 kommentarer

Staffan Wadström säger
31 oktober 2015 – 08:20

Fantastiskt fint skrivet.
Hade gärna varit på plats i någon av "dina kyrkor" och lyssnat.

Tomas Jarvid svarar
19 februari 2019 – 12:02

Tack Staffan! Var i landet bor du?

Rosa säger
1 november 2015 – 07:56

Hmm att korset ha blivit symbol för dödön har jag tänkt på när jag ser Japans anime.
Är där en grav så är det kors på den, fast det finns väldigt få kristna i landet.

Tomas Jarvid svarar
1 november 2019 – 08:15

Kul att du ser på anime. Jag läser som du vet en hel del manga.