En auktoritet som faller. En stor staty av tsaren blir förstörd.
När jag ser tillbaka på alla minnesgudstjänster jag firat under allahelgonahelgen tänker jag på vilka stora ord jag tagit i min mun. Att ingen är glömd av Gud. Att himlen står öppen för Jesu Kristi skull. Att Gud vill samla oss hos sig.
Det är onekligen stora löften att ge. Som präst ser jag det ändå som min uppgift att säga dem, precis som jag brukar dela ut syndernas förlåtelse och Guds välsignelse så ofta det ges tillfälle. Anledningen till att jag kan göra det är att jag får luta mig mot en auktoritet större än mig själv. Jesus. Jag får hålla mig till sådant jag har täckning för genom evangeliet.
Desto mer hårresande måste det varit för Jesu samtida åhörare. Profeterna i gamla testamentet utger sig alla för att tala för Gud, så det var inget nytt. De brukade inleda sina uttalanden med orden ”SÅ SÄGER HERREN” och gjorde anspråk på att det de sa därefter var Guds ord de fått att förkunna.
Jesus går längre. Han nöjer sig inte med att antingen hänvisa till de heliga skrifterna eller till någon profetia han fått att förmedla. Han gör anspråk på att själv veta Guds vilja! Som här i ”bergspredikan”:
Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. (Matt 5:21-22)
Läser man mellan raderna i evangelierna finns det en massa ställen där Jesus gör enormt stora anspråk om sig själv. Ibland har man delat upp i evangelierna och menat att johannesevangeliet rymmer en ”högre kristologi” där Jesus framstår som mer gudomlig än i de andra, men jag tycker att det finns där i allihop.
Om det är Jesu auktoritet jag lutar mig mot när jag ska säga stora saker. Vad är det då Jesu auktoritet är baserad på? Jo, att han genom sin uppståndelse visat att han är den han sagt att han är. Allt står och faller med det.
Lämna ett svar