Tänk om det faktiskt är sant?

Berlin är erövrat, det är en annan som bestämmer här nu. Lite som vid Herrens stora dag.

Så här i kyrkoårets slut (och därför med tankarna en del på tidens slut) så tänker jag på min vigningsbiskop Erik Aurelius. Jag har inte sammanhanget helt klart för mig men det lär ha varit så här att han fick svara på frågor om det kristna hoppet om Jesu seger över döden, till slut uttryckte utfrågaren att det här var fantastiskt fina saker att tänka på.

”Ja”, sa biskop Erik, ”och tänk om det faktiskt är sant!”

Det där ska man inte ta som bevis på att alla präster är tvivlare och velpottor utan mer som en ärlig förundran. Om det den kristna tron talar om är sant, då ändrar det faktiskt på allt. Då är ingenting annat längre lika skrämmande och farligt. Vi är i goda händer. Vi lever uppe i vår vardag som att det är helt andra saker som är de mest verkliga här i livet men tänk om det faktiskt inte är så?

Vad tänker du om det här? Skriv en kommentar!

16 november, 2015

Kommentarer

14 svar till ”Tänk om det faktiskt är sant?”

Rebella

16 november, 2015

Jag tänker så här:

…vad om det inte är sant?

(Jobbig Rebella. Vet. Men du frågade.)

Svara
1. Simon
  
  16 november, 2015
  
  Om det inte är sant spelar ingenting någon roll.
  
  Svara
  1. Tomas Jarvid
    
    16 november, 2015
    
    Håller med dig. Sanningen före lögnen.
    
    Svara
  2. Rebella
    
    16 november, 2015
    
    Det yttrandet är en sanning från den troendes synvinkel.
    
    Men inte från den icke troendes.
    
    Svara
    1. Simon
      
      16 november, 2015
      
      I uppriktig nyfikenhet: var finner den icke troende mening?
      
      Svara
      1. Rebella
        
        17 november, 2015
        
        Jag har betraktat mig ibland som agnostiker och ibland som ateist. Med det sista årets sökande vet jag inte vad vi ska kalla mig… inte ateist iaf. Men.
        
        Frågan om ”meningen med livet” har jag aldrig förstått. Det har alltid varit mig en icke-fråga. Jag har stött på evangeliserande kristna som kommit med detta påstående och jag har tittat oförstående på dem.
        
        Möjligen beror min ringa förståelse av problemet med att jag som icke-troende inte insett livets meningslöshet så som jag såsom (då) ateist bort, på att mitt liv inte har varit någon räkmacka. Jag har haft mer brännande problem att ta itu med än att grubbla på ”meningen med livet”. Men jag förstår inte, har aldrig förstått varför livet måste ha ett förutbestämt sådant. Människor finner mening i allehanda saker, och upplever annat som meningslöst. Själva mitt liv har varit upp och ner, men brist på mening? Aldrig.
        
        Varifrån upplevd mening kommer? var den hittas? Vet inte. Människan är kanhända disponerad att uppleva sitt liv som meningsfullt, såvida de inte är deprimerade.
        
        I uppriktig nyfikenhet – jag ställde faktiskt frågan till en annan person nyligen. Vari består den kristna ”meningen med livet”? Varför skulle kristen tro skänka en sådan?
      2. Simon
        
        17 november, 2015
        
        (Hittar ingen svarsknapp under Rebellas 09:26-inlägg).
        
        Jag älskar att spela rollspel. Det är den roligaste och kreativaste och mest sociala hobbyn som finns. Tillsammans skapar vi berättelserna om våra rollfigurer, lever oss in i deras situationer, försöker lösa deras problem och förverkliga deras drömmar. Mina påhitt och dina påhitt förenas till ett fantastiskt äventyr. När vi är klara för dagen berömmer vi varandra för våra olika påhitt, och lägger rollfigurerna i en byrålåda, och går tillbaka till världen som inte styrs av mina påhitt, utan står stabil och orubblig på gott och ont.
        En värld utan Gud föreställer jag mig som ett sorts rollspel. Där finns mina åsikter och dina åsikter, min världsbild och din världsbild, och ingen av dem har företräde framför någon annan. Där finns min vrede och din vrede, min kärlek och din kärlek, och ingen av dem är mer betydelsefull än någon annan.
        Så klart att min världsbild och kärlek osv. alltid kommer framstå mycket tydligare och viktigare för mig, precis som min rollfigur i spelet är den viktigaste för mig, men om jag backar ett par steg – varför i hela världen skulle jag vara mer betydelsefull än någon annan?
        En sådan värld behöver väl inte per definition vara meningslös för dem som lever i den, lika lite som rollspelet är meningslöst rollfigurerna, men jag ser inget skydd mot meningslösheten. Jag blir som en rollfigur i ett spel – om den spelaren inte kommer till spelmötet så finns det ingen som har de upplevelserna eller drömmarna.
        
        Därav min ståndpunkt; att om Gud inte finns, eller har övergivit oss människor, så spelar ingenting någon roll. Vissa saker spelar roll för vissa människor, t ex mig, men ingen åsikt eller världsbild eller vrede eller kärlek är då mer än ett av mina påhitt.
      3. Rebella
        
        18 november, 2015
        
        Din föreställning om ett liv utan gudstro är ju just det, en föreställning.
        
        I denna upplaga av Teologiska rummet diskuterar Anders Piltz, latinprofessor emeritus och katolsk ordenspräst, med professorn och ateisten Ulf Danielsson på ämnet
        http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/594149?programid=3109
        
        Varför finns det något snarare än att det inte finns något? Finns det någon avsikt bakom universum och finns det alls någon mening med världen och människan?
        
        På frågan om allt skulle förlora sin mening om han blev varse att ingen Gud finns svarar Piltz att han inte vet. Det får han i så fall ta ställning till då.
        
        IMHO är Piltz utgångspunkt den rimliga. Du kan inte veta om dina resonemang enbart baseras på att du tolkar in allt gott i det som du kallar för Gud, förlägger dess källa där, och sen säger ”allt detta goda skulle inte finnas utan Gud”, fast det egentligen bara handlar om dina egna projiceringar. (Det kanske låter lite hårt när jag säger så om dig, kanske förolämpande? Jag ber om ursäkt isåf. Piltz gör motsvarande resonemang om sig själv och erkänner att ungefär så kan det vara.)
        
        Jag å min sida kan förstås inte veta om jag efter en omvälvande frälsningsupplevelse plötsligt skulle uppleva livet mycket mer meningsfullt. Vad jag kan säga är att jag idag aldrig uppfattat det där med livets mening som ett problem; sålunda kan gudstro inte vara nödvändig för upplevelse av mening.
        
        Man kan förstås hävda att allt gott jag upplever kommer från Gud oavsett om jag förstår det eller ej, inklusive uppfattningen och känslan av meningsfullhet. Det är inte vad du hävdat, väl? men det håller såvitt jag förstår – det vill säga, det håller att det kan vara så. Vet gör vi inte.
2. Tomas Jarvid
  
  16 november, 2015
  
  Jo det är en given kontring. Jag tänker att det är intressant med en man som biskopen, han har ägnat otroligt mycket tid och möda åt att utforska den kristna tron och jag är övertygad om att han tycker han har starka (rationella och andra) skäl att hålla den för sann. Ändå blir man kanske aldrig helt färdig med frågan.
  
  Svara
Alma-Lena

17 november, 2015

Biskopens ord håller väl ändå oavsett Rebellas motfråga. Hon jobbar utifrån att vi fröutsätter att uppståndelsen är sann och undrar om det evrkligen är så. Biskopen frågar utifrån den sekulära synen på saken ”ingen kan uppstå från det döda”.

Men om det är så att Jesus uppstått ändras allt för alla, även den som inte tror. då blir det inte en fråga om din tro och min tro, utan vi talar om ett historiskt faktum som ändrar alla förutsättningar för mänskligt liv oavsett min egen tro och föreställning om saken.

Jag finner bevisen övertygande för att uppståndelsen verkligen skett, det gör inte Rebella, men varken min eller hennes uppfattning kan ändra på fakta. Jesus är inte uppstånden för mig om han inte uppstått och oavsett vad Rebella tror har Jesus uppstått om han har uppstått från det döda.

Det har knappast med livets mening att göra, någon kan ju med gott fog hävda att Jesus uppstått men hen finner sitt liv lika meningslöst ändå. Jag är glad att biskopen inte väjer för denna faktafråga som inte är det minsta postmodernistiskt vag, tvärtom.

Svara
1. Rebella
  
  18 november, 2015
  
  Min motfråga är inte den exakta motsatsen till biskopens, nej. Jag vet väldigt lite om just denne biskop men tänker mig att ett sådant yttrande från en troende person skulle kunna beteckna ett vacklande mellan eller osäkerhet inför valet mellan mer symbolisk och mer bokstavlig teologisk tolkning av just uppståndelsen. Från det perspektivet, om man anser att uppståndelsen är mycket viktig men inte är klar över på vilket sätt, tycker jag frågan blir mer begriplig.
  
  Någonstans tycker jag som så att om det handlar om en fysisk reell kroppslig händelse borde det inte spela så fruktansvärt stor roll vad människor tror om den. Om däremot symboliken är det enda som finns, då blir tron verkligen allt. Å andra sidan har jag en liten Karen Armstrong på min axel som viskar ”Fast nu tänker du på tro i den moderna betydelsen, som ingen kunde föreställa sig före medeltiden”. Den moderna betydelsen av tro, som i hög grad är resultatet av en intellektuell process – kan jag hålla detta för sant eller inte.
  
  Om någon vill starta en mysterieritskyrka enligt devisen ”tillbaka till medeltiden” är jag med!
  
  Svara
  1. Alma-Lena
    
    18 november, 2015
    
    Är det inte där många av oss kristna fortfarande befinner oss;-)
    
    Svara
    1. Tomas Jarvid
      
      19 november, 2015
      
      Jo det är nog ovanligt att kristna egentligen har så klara begrepp om vad man lägger i alla ord.
      
      Svara
Tomas Jarvid

17 november, 2015

Kul med spänstiga kommentarer!

Svara

Lämna ett svar Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.