Apokalypsens ryttare och Jesus vid tidens slut. Många gånger ser vi det ungefär som att det gröna slemmet ska komma och utrota allt?
På söndag är det domsöndagen, den sista söndagen i kyrkoåret. Den ska helt logiskt påminna oss om tidens slut och dagen då Guds seger över ondska och död ska förverkligas slutgiltigt.
Ofta så talar vi om detta som ”Kristi återkomst” men det finns ett stort problem med det uttrycket som jag ser det. Talar vi om Jesu återkomst så antyder det att han är borta nu. Som att alltsedan Jesu lärjungar vilset stod och tittade mot skyn vid himmelsfärden så har de haft att klara sig själva bäst de kunnat och bara leva på löftet om att han en dag ska återvända.
Många av oss har säkert haft en sådan tolkning av det som står med oss omedvetet. Jag vet att jag har det. Men det får vi nog sluta med för det går inte ihop med evangeliernas synsätt. Där försvinner visserligen Jesus från dem som vanlig, synlig människa men då blir han istället närvarande i världen genom den heliga Anden, Kristi Ande. Istället för att finnas ingenstans eller långt borta finns Kristus överallt genom den heliga Anden.
Det andra jag tycker man kan stöta på ibland är idén att Kristus plötsligt ska ha en helt annan personlighet vid sin ”återkomst”. Som att den förste Jesus är den snälle Jesus och nu får vi se den tuffe hämnaren Jesus till slut. det vore väldigt märkligt om det är så. Kom inte Jesus för att visa oss hurdan Gud är? Bluffade han i så fall första gången för att vi ska tro han tycker om att förlåta och sånt? Visst är det rimligare att tänka som det står i bibeln att Jesus är densamme igår, idag och i all evighet?
Lämna ett svar