När kung Carl-Gustaf knackar på

Jesus kommer på oväntade sätt.

Här är min predikan från första söndagen i advent som jag nu hållit både i Ljungsarp och Dalstorp och Grimsås så jag kan lika gärna lägga den här på bloggen också. Jag tycker själv att det blev både lite roligt och rätt träffsäkert men det spelar ju mindre roll än hur det talar till dig. Läs och begrunda. Jag funderar alltjämt vidare på hur jag ska lösa det med ljudupptagningar (och Vandra Vägen-podden) i framtiden. Den som väntar på tekniska lösningar här på bloggen brukar få vänta länge. I alla fall. Här är predikan om kungen som kommer:

Kung Car XVI Gustaf knackar på

”Se din konung kommer till dig”, har vi hört. Det är det advent handlar om, det betyder ju som vi kanske vet ankomst. Gamla och härliga ord.

Jag tänkte göra ett litet tankeexperiment med er. Vi får ta orden lite ur sitt sammanhang för ett tag och fundera på hur det skulle vara om vår kung –Carl XVI Gustaf -plötsligt skulle stå på vår trapp hemma. Låt oss säga att han fått höra talas om att du behöver hjälp med något i livet och liksom blivit gripen av det och tänkt att han måste försöka göra vad han kan för att hjälpa dig, så han lämnar slottet och åker till Dalstorp och knackar på på din dörr. Ingen stor Ferrari på gatan, inga säpovakter, inga som går före och strör rosenblad framför honom, inget sånt, bara kungen. Nu är det svårt att tänka sig kungen utan mörk kostym så det kanske han har på sig.

Hur skulle det vara? Hur skulle du reagera? Skulle du tro att det var på allvar eller börja leta efter dolda kameror eller filmteam i buskarna eller så? Du skulle säkert bli rätt paff, och kanske tagen eller rörd eller så över att kungen är så intresserad av dig, eller så skulle du inte tro dina ögon.

Sedan kan man undra hur samtalet med kungen skulle bli. Skulle det kanske bli väldigt stelt? Om man inte är en riktig storpratare så kanske man skulle tveka lite för att börja småprata med kungen, och framförallt kanske man inte skulle vara så snabb med att börja prata med honom om de där problemen som man dras med som han skulle vilja hjälpa en med. Skulle man ens ha ro att komma ihåg dem när något så märkligt händer?

Men är kungen bara lite trevlig och visar intresse så kanske det går bra. Han kanske bryter isen genom att prata om något gemensamt intresse, han tycker väl om bilar kungen, jaja, kanske inte så att jag helst skulle småprata om min saab med honom, eller så kanske han samlar på frimärken med sig själv på eller så, något finns det väl? Men det som verkligen skulle ta skruv är om man börjar märka att han är en människa som du och jag, fast han är kung. En som har sina goda och sina dåliga stunder i livet och på många sätt är precis som jag. Då kanske samtalet rent av skulle djupna och han skulle kunna få vara till hjälp med mina bekymmer.

Kungen kunde gjort på ett annat sätt. Han kunde kanske skickat en limousin hem till dig och hämtat dig in på slottet, där du fick följa efter någon lakej genom jättestora och höga rum tills du till sist kom in på kungens arbetsrum där han satt på en upphöjd stor tron och hade mantel och krona på sig (det har ju inte kungen men vi får tänka oss). Visst skulle det vara lite svårare att bryta isen då? Det skulle ju vara mäkta pampigt och imponerande men kanske också lite läskigare än det första sättet?

Det här handlar om något som vi vet allihop, vi är lite rädda för det som är ovant och överväldigande. Vi behöver kunna känna igen oss, identifiera oss med den vi möter för att kunna ta till sig det de säger.

Se din konung kommer till dig. Står det i Sakarja. Rättfärdig är han, seger är honom given. … i RINGHET kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Jesus är en kung. Det finns ingen annan som varit eller kommer vara så mycket kung som han.

Man kan undra ibland varför vi läser om intåget i Jerusalem nu när det ska bli jul och inte påsk. Det är konstigt, är det någon som har funderat på det?

Jo, det är konstigt men jag tror att det finns en bra anledning. Och det är att berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem, precis som julens budskap om hur Jesus föds i stallet handlar om att Jesus kommer till oss. De båda händelserna får belysa varandra. Den som föds i Betlehem är Guds son, ja, Gud själv som blir människa. Han är inte bara mäktig, han är allsmäktig, det finns inte något som inte med rätta tillhör honom. Men I RINGHET kommer han. Ner i svårigheterna i det mänskliga livet, till ett stall. Och han rider in i Jerusalem som en kung men som en kung som snart ska ha på sig en törnekrona för vår skull.

Hela Jesu liv går ut på att göra precis det som kungen gjorde i min berättelse, sedan han lämnat sin ära i ljusets palatser (som vi snart ska sjunga) och lagts i ett strå i stallet fortsätter han att leva sitt liv för att tjäna sin mänsklighet ända till döden på korset. Varför måste han göra det? Jo, för han vill återknyta relationerna med oss var och en. Han vill dela livet med oss, han vill hjälpa oss med våra bördor, han vill leda oss till livets vattenkällor. För att han ska kunna göra det så måste han nog komma på samma nivå som vi. Det är svårt att känna sig älskad av någon man bara känner som universums skapare, och det är svårt att älska någon som i första hand är himmelsk konung. Man kan säkert bli imponerad och tycka det är häftigt och så men det är ju något annat.

Men någon som förstår mig, som är min vän, som vet hur jag har det. En som bevisar sin kärlek genom att offra sig för mig. En sådan kan man dela sina bekymmer med och känna sig älskad av. Och älska tillbaka. Och därför kommer vår konung i ringhet.

Hosianna, det betyder från början hjälp. Så får vi fira advent och så får vi fira jul att vi lägger ner våra bördor inför barmhärtighetens konung. Han som säger: kom till mig ni som är tyngda av bördor, jag ska ge er ro för er själ.