När Gandhi slutade att vara min hjälte

Gandhi spinner.

Jag har tyckt väldigt mycket om Gandhi när jag var yngre. En karismatisk person som med viljestyrka och modigt genomförda ickevåldsaktioner lyckades göra Indien självständigt. Och det kan förstås ingen ta ifrån honom. Men.

Sen fick jag höra att Gandhi tydligen var rätt hård mot sin fru och slog sina barn mycket eller hur det nu var exakt. Det förtog snabbt väldigt mycket av glansen över honom. Det tog hårt på något sätt.

Nu kommer spaning två.

John Howard Yoder är en känd 1900-talsteolog som skrivit mycket om radikal kristen pacifism. På ett sätt liknande tankar som hos Gandhi kan man kanske säga. Hyllad och uppburen på alla sätt och med många som influerats av hans läror. Sen är det bara det att han också förgrep sig på mängder av kvinnor. Detta har kommit fram med tiden, förmodligen mest efter hans död. Visserligen handlade han nog i strid med sina egna läror men det gör det ändå olustigt att ta till sig hans tankar. Lära och liv gick inte ihop.

Jag kan fundera mycket på de här både, något olika exemplen på när offentlig verksamhet och privatliv pekar åt helt olika håll. Vilket talar starkast till oss? Jag tänker mig att det är lättare att luras i sin yttre framtoning än inför de man står nära.

I ökenfädernas spiritualitet är det viktigt att man inte är för snabb med att öppna munnen. Jag minns ett citat på ungefär såhär (från någon ”abba”):

”Det är bäst att inte lära ut något som man inte själv lever ut.”

Väldigt utmanande för mig. Och säkert för oss alla. Det är lätt att säga fina ord, och också lätt att skärpa sig och göra intryck när man har blickarna på sig. Men hur vi är när vi tror vi kan komma undan med det eller när vi räknar något som undantag. Det är en bra fråga. Jag tror att det är där våra viktigaste inre strider utkämpas.

Vad tänker du? Skriv en kommentar!

5 december, 2015

Kommentarer

10 svar till ”När Gandhi slutade att vara min hjälte”

Lena P

5 december, 2015

Det är klar att vi alla missar målet ibland, men om man alltid är sig själv – autentisk alltså – och alltid strävar efter att vara sitt bästa jag så minimeras i alla de gånger man för fel. Jag tror att det är när dissonansen blir för stor mellan ens egna jag och den roll man spelar i sociala sammanhang som man riskerar att spåra ur ordentligt.

Svara
amanda

5 december, 2015

Gandhi stred också för indiernas rättigheter i Sydafrika, där han bodde en tid. Han står staty i Pietermaritzburg. Däremot ska han ha uttalat sig nedlåtande om svarta.

Svara
Thorsten Schütte

5 december, 2015

Knepig frågeställning. En människa är så mycket mera än hennes gärningar och varför ska de dåliga överskugga de goda? Råkade på mitt förrförra jobb ut för att min av mig mycket uppskattade chef häktades och sedan dömdes för sexualbrott, men det ändrade inte vår relation. Höll kontakten under fängelsetiden och vi förblev vänner.
Wagner var en grov antisemit men skrev musik som av många räknas till den bästa. Brecht hade en förfärlig kvinnosyn och omhuldade kommunistdiktaturen, men skrev storartat teater. Sven Wollter tillhör avgrundsvänstern men är en gudabenådad skådespelare. Listan kan göras lång. Ondskans avgrund är inte hos de andra, utan inom Dig själv och inom varje människa.

Svara
Olle

5 december, 2015

Varför kallar du mig god, endast Gud är god, sa Jesus. Det är förödande att hamna i den dissonansen som Lena beskriver, och eftersom förväntningarna på andliga ledare, politiker, poliser etc. är högt ställda är dissonansen oundviklig. Riktigt farlig blir den när vi tar över bilden och gör den till självbild, och hamnar i hybris eller allvarligt självförakt.

Vi får inte hamna i att spela med i bilden, tänker jag. Istället förneka den på de sätt vi kan. Att stå för egen svaghet, utan att bli gränslös. Att dricka öl med prästkrage. Att vara trött och sur ibland och säga det, och be om ursäkt för det. Det kanske är lika knasigt det med, men det kanske kan skapa ett ethos som vi kan leva med.

Svara
1. Tomas Jarvid
  
  5 december, 2015
  
  Välkommen som kommentator på Vandra Vägen Olle! Och kloka ord.
  
  Svara
Tomas Jarvid

5 december, 2015

Tack för era kommentarer. Roligt att det här väckte respons. Jag kan själv tycka att det är rätt oklart vart jag vill komma med det här och det kanske kan uppfattas oförsonligt som Thorsten skriver, varför ska man spela ut en människas olika sidor mot varandra? Å andra sidan är det här något som verkar inträffa för ofta i kristna sammanhang, särskilt bland upphöjda ledare och det sopas under mattan. Det kom ut nån stor bok om Yoder för ett tag sen som teg helt om hans mörka sidor. Vi är för dåliga på att hantera hjältar i kyrkan för vi vill så gärna ha dem. Eller hur funkar det?

Svara
amanda

5 december, 2015

Det finns ju en skala någonstans mellan att helt döma ut någon pga delvis dåliga gärningar och att hylla någon som sin hjälte och vara helt okritisk mot den. När det gäller Gandhi tillhör han den grupp som av många nämns som hjälte.

Apropå det läste jag en intervju med kungen från början av 70-talet där han sa att Mao var hans förebild.

Svara
1. Tomas Jarvid
  
  5 december, 2015
  
  Det var nog det ”rätta” svaret då…
  
  Svara
Markku Hirn

5 december, 2015

Det framkommer inte på vilka källor du har tillgång till ,men det är numera allmänt känt och skrivet tom på Wikipedia att Gandhi hade vissa knepigheter beträffande sex.

På sina gamla dag sov han tillsammans som naken med några , också nakna unga kvinnor, utan att röra på dom.
Gandhi betraktade detta som det yttersta beviset för sig själv och omgivningen, att han hade övervunnit dom frestelser vilket köttet framkallade.

Detta var allmänt känt i hans närmaste krets och mycket illa sett och kritiserad ,men detta tystades ner tills hans död.

Han giftes som väldigt ung men äktenskapet fullbordades först efter många år. Sexet upphörde i äktenskapet efter att barn föddes.
Under hans aktiv tid fanns det åtminstone två engelska kvinnor som hans personliga assistenter vilka lika så kunde dela sängen med honom asexuellt (så vit man vet) enligt dessa kvinnor.

För övrigt var han tydligen en hustyrann eller rättare sagt omgivningen anpassade sig efter hans nycker ,så som det brukar vara, när det gäller upphöjda personer nästan utan undantag. Runt upphöjda personer, ta Jesus eller Franciskus eller Martin Luther King som ett exempel, växer det fram ett hov. Hov, som konkurrerar om härskarens uppmärksamhet.
Detta är vanligt förekommande i alla organisationer, från lokal församling till statsministern, så att hur skulle Gandhi vara undantaget. Detta medför också att i en hovkultur är nr 1 personen laggivaren, som har all frihet att göra allt han vill inom sitt maktens sfär,utan att omgivningen ingriper.

Men är Gandhi en mindre inspiratör för detta? Blir Indiens självständighetskamp mindre för detta? Att inte tala om den kampen att avveckla kolonialismen som följde detta?
Att bli desillusionerad är alltid smärtsamt. Alla barn går igenom detta i relation till sina föräldrar med resultatet, att dom tvingas att söka nya idoler att tillbedja och önska att dom håller måttet, men att av nödvändighet bli besviken på idolen igen.

Svara
1. Tomas Jarvid
  
  5 december, 2015
  
  Hej Markku och välkommen till Vandra Vägen! Du visste nog mer detaljer än jag kring Gandhi och det är sant att det här inte är något ovanligt förstås. Jag tänker på ett känt bibliskt exempel med kung Salomo som hyllades för sin vishet men som via sina 1000(!) fruar kom att överge den vägen mot slutet av sitt liv.
  
  Det är klart att det Gandhi åstadkommit ändå finns kvar men för möjligheten att verkligen ha honom som personlig förebild i livet så måste man genast ha en mer kritisk hållning och fundera på vad man tycker är bra och vad som inte håller. Det i sig är väl en del i att mogna förstås.
  
  Svara

Lämna ett svar Avbryt svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.