Att leva och dö som en i den grå massan?
Det talas en del om begravningar just nu. Begravningssederna förändras ganska mycket nu som en följd av individualisering och större spridning av ursprungsmiljö och sådant. En trend som många reagerar på är det faktum att andelen som inte alls har någon begravningsceremoni alls ökar ganska snabbt i städerna.
En man i branschen (@elsander på twitter) delade den här artikeln från ett amerikanskt sammanhang med ”10 reasons you must have a funeral” som jag tyckte var intressant och härmed delar vidare.
Något särskilt intressant för mig var när författaren skriver om att fattiga människor internationellt sett ofta lagt och lägger orimligt mycket pengar i förhållande till sina tillgångar på sin begravning. Anledningen ska vara att detta att vara noga med att bli behandlad med respekt, att andra stannar upp för att ta avsked och en högtidlig ceremoni firas, är ett sätt att hävda sitt värde som människa, något som man kanske kämpat hela sitt liv för att hävda.
Jag tänker på Hebbes mamma i Madicken som sålt sin kropp till läkavetenskapen efter sin död men som sedan är ledsen över det eftersom hon inte kommer få ”en hederlig begravning”. Madicken ”köper sedan ut” henne och då blir hon väldigt tacksam. Tanken är just detsamma. Det är förnedrande att bli exploaterad även efter sin död.
Jag tror att det är det här många med mig reagerar på när människor som många gånger varit utsatta och ensamma i livet inte heller får en begravning. Ingen stannar upp. Tiden bara går vidare utan dem utan att någon stannar upp mer än ett ögonblick. Det är inte att hylla det stora i att vara människa.
Som präst har jag varit på en och annan begravning med kanske en eller ett fåtal närvarande. Förr eller senare kommer jag kanske ha en utan någon sörjande alls. Men som medlem i Svenska Kyrkan har man rätt att begravas i kyrkan, ord sägs om den döde, psalmer sjungs, kantorn spelar lika vackert som på stora begravningar för populära personer. Det tycker jag är ett vackert sätt att uttrycka människans värde.
Hur tänker du? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar