Nästan en adventsbild, kungen kommer. Med helt skamfritt kroppsspråk.
Det här skulle kunna handla om all skam som hänger ihop med huruvida man lyckas bra med julen eller inte men jag tänkte på något annat.
Jag såg på ”Morgans mission” på svt i höstas och uppskattade det mycket. Framförallt för att det väckte mycket känslominnen av livet i skolan. Och så en hel del tankar om skam.
Jag tänkte på att skam sitter väldigt mycket i kroppen. Kanske framförallt i ansiktet, i om vi kan möta varandras blickar eller vänder oss bort, men också i spända leder. Och i ryggen.
Jag minns att när jag började på universitetet hade jag fortfarande väldigt svårt att gå helt upprätt. Jag hade vuxit i min fulla längd på 192 cm några år tidigare men när jag vandrade genom skolans glaskorridor och såg min spegelbild så var det tydligt att jag hukade. Det tror jag inte jag gör så mycket nuförtiden men jag kan känna igen impulsen att vilja krypa ihop och gömma mig. En skamreaktion. Jag tycker jag ser det hos ganska många andra också. Framförallt ungdomar, som i Morgans mission.
Man kan tänka på detta bibelord:
Herren stöder dem som vacklar,han rätar krökta ryggar. ps 145:14
Och på en mängd berättelser om hur Jesus upprättar människor. Själv tänker jag på julen.
Jag har nämligen förstått det så att man inte kan råda bot på skam själv. Eftersom det är något som uppstår socialt så behöver vi varandra för att bli kvitt den. Och/eller Gud. Julens budskap är väldigt starkt i sammanhanget. Vi kan tänka utifrån Adam och Eva som gömmer sig för Gud sedan de ätit av frukten. Nu kommer återställandet av relationerna. Gud kommer till oss och vill vara med oss och vill upprätta oss genom att mötas på samma nivå och se oss i ögonen. Gud gör sig lika liten och sårbar som oss för att vi ska få bli upprättade.
Vad tänker du om det här? Jag har skrivit tidigare om att ”korset är en skampåle.” Läs gärna det också men skriv också gärna en kommentar!
Lämna ett svar