Jag tycker det här är en intressant bild från ett gammalt nummer från supergirl. Jag vet inte så mycket om seriens innehåll men vi ser ju helt klart att hon har kärleksproblem . ”Vad är det för bra att vara stålkvinnan om man inte ens kan få en träff”. Ur feministisk synvinkel finns det nog mycket att vara tveksam till här. Själv tänker jag på en sann historia som Tim Keller brukar berätta.
Det var en tonårstjej som pratade med honom och sa nåt i den här stilen.
”Jag vet att jag är Guds älskade barn och att han gett sitt liv för att vinna mig för sig och så men vad tjänar det till när jag inte ens kan få nån date med någon kille?”
Teologiskt sett är julen vi just firar ett viktigt svar på våra mänskliga frågor om vi är älskade och viktiga eller inte. Svaret är att vi är så älskade att Gud steg ner till jorden för att förklara sin kärlek till oss och reparera relationen mellan sig och oss. Sen kanske det ändå är svårt att ta till sig det så att det blir verkligt för oss.
Jag undrar om en medeltida människa hade kunnat säga som tonårstjejen? Som jag förstått det var religionen i högsta grad något verkligt och påtagligt för mindre sekulariserade människor än vi. Nu kan det lätt bli att religion kanske i och för sig är bra men det är ändå något som ligger vid sidan av det riktiga livet och det som är viktigt på riktigt.
Jag vet inte vad jag ska säga om det här mer än att det är tankar som bilden drog igång. Vad tänker du om det jag skrivit? Fundera lite och skriv sedan en kommentar!
Lämna ett svar