Så här blodigt allvar tål man bara med skämt?
Varsågoda till följande homiletiska (=som har med predikan att göra) utläggning.
Jag har länge tänkt att det är bra att försöka vara lättsam och rolig i predikan om det är möjligt. Anledningen är helt enkelt att det kan vara mycket annat i våra liturgiska gudstjänster som kan upplevas som stelt och tungt och då kan man kompensera genom att det som sägs i predikan går lite åt andra hållet. Sen kan det förstås vara väldigt svårt att skämta i predikan om folk inte alls förväntar sig det. En del har helt enkelt svårt at tro att man får dra på munnen i kyrkan.
Nu har jag en ny tes om detta. Den handlar om det som man på film brukar kalla ”comic relief”, det vill säga detta att det alltid ska skämtas och komma lustiga kommentarer när det hettar till i actionfilmer. Skämtet blir ett sätt att släppa lite på spänningen så att det inte blir alltför nervkittlande. Det här svarar säkert mot något sorts mänskligt behov av att knyta an till något tryggt när det är otäckt.
Jag tänker att det kan fungera likadant i en predikosituation. Som predikant får man ibland komma med ganska kärva budskap om hur vi människor beter oss och är och därtill så får man säga en hel del saker som kan upplevas som abstrakt eller djupt i största allmänhet. En grej man vill uppnå med att predika är ju just att ta folk med ut på djupt vatten och fundera på stora frågor som alla kanske inte är så hemmastadda hos.
Då kan det nog vara läge för lite comic relief emellanåt?
Det behöver inte vara vitsar eller så, man kan komma långt med att driva lite med sig själv och ha lite självdistans. Men humor är i alla fall ett strålande sätt att knyta an till något tryggt. En signal om att vi har problem med de svåra sakerna allihop, vi är fortfarande en gemenskap oavsett.
Så tänker jag. Nu är jag nyfiken på vad du som brukar sitta i en kyrkbänk eller som själv brukar predika tänker om det här. Skriv en kommentar!
Lämna ett svar