Mycket möda.
Minnesmästaren Mattias Ribbing återkommer i böcker och podd och annat till något som rör till det för den som vill fräna och förbättra sig på saker. Detta att när man övar på en sak så blir man i regel bara bra på just den saken. Man blir inte intelligent på något allroundsätt av att spela mycket schack, man blir bara bra på just att spela schack. Ribbing ser det som ett skäl att från början öva framförallt på sådant man har direkt nytta av.
Jag tänker på denna pilgrimsblogg att vi kanske kan tänka liknande om att utvecklas som människa. Jag har skrivit för ett tag sedan att kristen tro nog alltför lätt blir hopblandat med vår tids självförbättringsprojekt av olika slag och det ska man vara försiktig med. Särskilt om det handlar om att bli bättre i allmänhet för det finns så otroligt många områden att förbättra. Och framförallt att de inte hänger ihop. Bara för att jag kan fler teologiska termer är jag inte bättre på att be. Bara för att jag övar på att vara modig är det inte säkert att jag blir mindre egofixerad. Generös blir man av att öva generositet, modig av att öva mod och så vidare.
Eller så finns det mer som hänger ihop i den ”andliga” världen? Dygder kanske speglar av sig i varandra på ett annat sätt än färdigheter gör? Vad tror du?
Det här är något jag ska tänka mycket på framöver tror jag. Det är lätt att antingen bli övermodig och tro sig ha kommit längre än man har bara för att man till exempel som präst blivit bra på att snacka snyggt om andliga frågor och bön och så. Eller så blir man onödigt nedstämd över brist på framsteg när man kanske faktiskt gör dem på mindre synliga områden. Är det bäst att släppa självförbättringstanken så mycket det går? I alla fall inför Gud borde vi sänka garden?
Vad ska vi dra för slutsatser av det här? Skriv en kommentar?
Lämna ett svar