Vid Sykars brunn
Det är ett tag sedan jag lade någon predikan på bloggen. Här är i alla fall mina ord från i söndags och gudstjänsten vi firade i Ljungsarps kyrka. Evangelietexten är om Jesu möte med kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliets fjärde kapitel. Bonuspoäng till den som hittar det i predikan som redan finns att läsa någonstans här på bloggen.
Predikan andra söndagen efter trettondagen 2015, Livets källa
Det är lätt att ta vatten för givet, det finns där i kranen. Men det räcker att det börjar krångla med vattnet så får man genast börja behandla vattnet som något dyrbart som man hämtar i dunkar och så för utan det klarar vi oss inte länge. Gratis och otroligt dyrbart.
Källor är väldigt speciella. Det finns många föreställningar om källor, som att det skulle vara extra hälsosamt att dricka vatten från en kallkälla. Det hänger nog ihop med att det är något djupt symboliskt över en källa som sådan. Det är ju en plats där en ström från underjorden rinner upp ovan jord. Där man är nära både till den synliga och osynliga verkligheten. Någon gammal kyrkofader har rent av sagt att det är som en bild av den treenige Guden.
-Gud är fördold och bortom allt, som de dolda djup källan flödar ur (Fadern)
-Gud gör sig närvarande här i världen med sitt Ord, ordet som skapat allt och som uppenbarar Gud för oss. Källan väller upp. (Sonen)
-Gud är närvarande här i världen och ger ständigt liv och förnyar allt. Vattnet strömmar ur källan. (den heliga Anden)
Källan påminner om Gud som är källan till allt gott. Till vår värld och till oss. Som hela tiden ger av sig själv för att hålla världen vid liv. Jag älskar orden från dagens gammaltestamentliga läsning: Kom, alla ni som törstar, kom hit och få vatten, kom, även om ni inte har pengar!
Vi kan söka det som kan stilla vår törst i livet på olika ställen. Man brukar tala om ”källkritik” och det kan nog också vara bra att fundera allvarligt på vilka källor som kan ge oss det vi verkligen behöver på djupet i oss.
Kvinnan Jesus möter saknar vatten. Rent bokstavligt eftersom hon är ute i hettan för att hämta, men också bildligt talat. Jesus ser att hon är i nöd och talar med henne. Han gör det också på ett intressant sätt. Han ber henne om hjälp. Ber henne om vatten. Det får mig att tänka att man ska bemöta även ganska tilltufsade människor med respekt, som kunniga och ansvariga personer som man kan mötas på samma nivå som. Och det är ett märkligt samtal de för. Han berättar att han har levande vatten och det tolkar hon nog helt enkelt som rinnande vatten, att han vet något bättre ställe med vatten som är mer lättillgängligt. Och när hon ber honom om det frågar han efter hennes man. Och vi vet inte så mycket mer än det de säger. Hon säger att hon inte har någon man och han har tydligen sett genom henne. Hon har haft fem män och den hon har nu är inte hennes man. Vi vet som sagt inte mer än så men vi kan ana att det är kärnan i hennes skam i livet, har med hennes sår att göra. Inget har blivit som hon hoppats. Det har nog varit en förnedrande resa för henne. En del har menat att det här kan vara en hänvisning till att samarierna skulle ha fem olika gudar vid den här tiden. Hur som helst får vi komma ihåg detta med törsten. Ingen av relationerna eller kanske ingen av gudarna eller det hon hoppats på i livet har gett henne det hon på djupet längtat efter.
Och så talar de om Guds Ande, livets Ande, det levande vattnet som finns hos Jesus själv.
Sen tog vår läsning slut men det finns ju en fortsättning. Hon är inte längre törstig. Hon har hittat verkligt livgivande vatten och hon måste berätta om det för andra. Och hon säger några av de vackraste ord jag vet överhuvudtaget. ”jag har mött en som sagt mig allt jag gjort!” – det hade säkert andra tisslat och tasslat om så hon anade det alltför väl men det här var annorlunda. Samtalet med Jesus var upprättande. Han visste precis hur hon hade det men det var något gott!
Så var det då och så kan det vara nu när vi talar med Gud i bönen. Då blir det märkligt nog upprättande ju mer vi kan säga hur vi verkligen har det. Jesus har livets källa. Har man väl hittat den så kan man märka att den finns på fler ställen än man trott. För kvinnan i berättelsen finns det ju mitt i vardagsslitet. Det är inte så långt som vi kan tro mellan himmel och jord.
Här i kyrkan tycker jag ändå det är värt att peka på några ställen där det levande vattnet går i dagen på ett särskilt sätt. Dopfunten är förstås ett. Där får vi ta emot Guds löfte om att vi är hans. Ett löfte att ta till sig hela livet igenom. Vi har syndernas förlåtelse som kan vara som friskt vatten ibland. Och vi har nattvardsbordet här framme. Många gånger ser nattvardskalken ut som en dopfunt den också, där blir det konkret att vi är välkomna till Jesus och att han vill ta hand om oss och möta oss där.
Vid källan med levande vatten får vi släcka vår törst, och vi får leva våra liv vid den, den finns aldrig långt borta. Och att dricka av den är gratis. Kom och drick, även om du inte har pengar.
Lämna ett svar