Jag fortsätter att dröja mig kvar vid söndagens texter. Idag vill jag rucka lite på våra föreställningar om självkänsla.
I Lukasevangeliet kapitel 7 möter vi farisén Simon som har Jesus som middagsgäst. In kommer en ”synderska” (vad det innebär får vi inte veta) som öser kärlek över Jesus på ett sätt som helt säkert var ”too much” för alla i rummet.
Jesus tar lugnt emot hennes kärlek och tillrättavisar istället Simon och säger att han borde ta kvinnan till föredöme.
Det finns mycket att säga om vad detta innebär men idag är poängen att Jesus upphöjer den med lågt anseende och tar ner den självsäkre Simon som var säker på att stå sig bra i en jämförelse med henne.
I vår tid ses det som något positivt att ha bra självkänsla och självförtroende. Vi antar lätt att otrevliga karaktärsdrag bottnar i dålig självkänsla och att om bara alla får tillräckligt med uppmuntran så kommer de bli goda automatiskt.
Riktigt så enkelt är det inte. Läs gärna den här artikeln om ”myten om självkänsla”. Det har visat sig att det förstås är roligare att vara trygg och trivas med sig själv men det stämmer inte att man är en bättre människa för den sakens skull. Simon får stå som exempel på självsäkra gubbar (det är ju ofta det) som tar utrymme från andra i kraft av att sin självkänsla. Ofta är det just de självsäkra som är problemet.
Notera att Jesus verkar ägna sig både åt att upprätta de tilltryckta och att få höjdare att omvärdera sin egen roll. Det kristna ordet för detta är ödmjukhet. Jag brukar tänka mig ödmjukhet som att inte vara alltför upptagen med sig själv, vilket ju är något annat än bra självkänsla.
Jag har sen tidigare en bloggpost om ödmjukhet ”vad är ödmjukhet” och en gästbloggpost i ämnet av Johan Engvall, och så har jag skrivit om detta med självkänsla tidigare (och jag tycker det är läsvärt än) under titeln ”vad självkänsla är och inte är”
Tankar på det?
Lämna ett svar