Nattvard i hemmet.
Igår tycker jag inte att det gick jättebra att predika. Men det är ju inte jag som bedömer det, det är bara du som vet om du tycker det här är viktigt för dig. Här är i alla fall min predikan från igår, midfastosöndagen. Temat är ”livets bröd” och det haltar lite eftersom jag fick styra om det till att handla mer om dopet än som känns helt påkallat av texten.
Predikan midfastosöndagen 2016, i Hulared och Nittorps kyrkor
Jesus har just gjort några av sina mest spektakulära underverk. Han har gett mat åt 5000 av fem bröd och två fiskar. Och sedan har hans lärjungar fått se honom gå på vattnet och leda dem tryggt till stranden i stormen. Folkmassan som fått bröd märker att Jesus gett sig av och de ger sig av efter honom. Och så får Jesus tillfälle att tala om bröd. Jesus är den store pedagogen kan man säga. När han väl börjar tala har han allas fulla uppmärksamhet. Och nu säger han att det viktigaste inte är de underverk folket fått se utan att de ätit brödet och blivit mätta.
Det är mycket tänkvärt i alla tider. Vi får se och höra om många spektakulära ting i våra dagar också men då får vi fråga oss vad det lämnar för eftersmak. Blev vi mätta? Blev vi glada på djupet? Eller känns det bara tomt efteråt? På frukten känner man trädet, säger Jesus och de som tog emot bröd från honom kunde intyga att det inte bara var häftigt det som skett. Det var också en handling av omsorg om dem för att de var hungriga och utsatta.
Vi hörde också om andra som fått bröd i vildmarken. Israels folk går genom öknen med Mose i täten. För bara ett kort tag sedan var de alla slavar under världens mäktigaste kung, Farao i Egypten. Nu har de blivit fria. De har lämnat sina slavuppgifter och vandrat iväg, Vid sävhavet kom soldaterna efter dem för att göra dem till slavar igen eller döda dem men genom ett under gick de torrskodda igenom havet och upp på andra stranden. Soldaterna, deras förtryckare som ville ta dem fast igen drunknade i vattenmassorna. Där på andra stranden blev slavarna fria, och de blev Guds eget folk som Gud slöt förbund med och lovade att de för alltid var hans. Och nu är de på vandring mot ett land som Gud berett åt dem. Och sedan händer det som det står om i vår gammaltestamentliga läsning.
Av alla berättelser i bibeln är det fint att det är just den vi får tänka på idag när vi också firar dop här i kyrkan. I dopet får vi ju också komma ner i vattnet lite. I alla fall var det så i den tidiga kyrkan där man döpte genom att doppa ner den som döptes hel och hållen i ett vattendrag. Då var det mycket likt hur Israels folk gick ner i havet och kom upp igen, befriade och som ett helt nytt folk.
Idag får vårt lilla dopbarn på sätt och vis höra något liknande som det som Israels folk fick ta till sig. Du och Gud hör ihop nu. Sen har hon ju aldrig varit slav förstås och ingen av oss andra som är här och är döpta heller men jag brukar ändå tänka en del på det mer bildligt talat.
Vi upplever ofta att vi får vårt värde som människor utifrån sådant som popularitet, utseende, ägodelar eller ekonomi och så vidare. Det är lite som att fast vi är människor så är vi också varor på en marknad. Det gäller att stå sig i konkurrensen i jämförelse med andra. Det är roligt förd en som får en hög status men inte lika roligt den dagen man blir skraltig eller fattig eller gör bort sig för då slår det hårt. På det sättet kan man säga att de där sakerna är våra Herrar eller Gudar som vi försöker göra nöjda.
Luther, det du sätter ditt hopp till och förväntar dig allt gott från, det är din gud.
Problemet är att marknaden eller utseendet eller populariteten är dåliga gudar för de bryr sig liksom inte om oss egentligen. Och de blir aldrig nöjda. Man får aldrig nog utan man måste hela tiden fortsätta tävla mot andra. Det är ont om vila idag. Någon från en annan tid skulle kanske tycka att vi är konstiga som jobbar så hårt på så många sätt fast vi redan har vad vi behöver, vi är på något sätt slavar under ett system.
Man kan ta det ett steg längre och titta på de riktigt stora problem vi har. Lidandet kommer ingen undan. Och en dag ska vi dö. Vi är så begränsade även om vi inte vill tänka på det.
Jesus säger om sig själv att han är det levande brödet som kommer ner från himlen. Den som kommer till honom ska aldrig hungra och den som tror på honom ska aldrig törsta. Jesus liknar det han gör vid hur Gud tog hand om folket som vandrade i öknen. Genom Jesus lär vi känna Guds omsorg om oss. Och när vi smakar och märker att det han ger är bra föda, det som vi behöver på djupet i våra liv, då vill vi fortsätta vända oss till honom.
På något sätt är Jesus svaret på det vi djupast sett behöver. Om han får vara Herre och inte plånboken eller karriären eller vad det nu kan vara för saker som kanske i sig inte alls är dåliga men som kan få alldeles fel plats i livet, då blir vi mätta säger han. Han är en bättre Herre för han bryr sig faktiskt om oss.
Lämna ett svar