Jesus på korset
Idag är dagen efter katastrofen och dagen före miraklet. I går predikade jag på långfredagsgudstjänsten i Hulared och där sade jag följande ord om vad Jesus var med om på långfredagen. Hoppas det kan vara till tröst och glädje.
Långfredagen 2016, korset
Det vi firar idag är en av de märkligaste dagar som världen någonsin sett. Början på den stora vändpunkten i mänsklighetens historia.
Men det märkliga är att ingen förstod det. Ingen som var med förstod alls vad det var som hände, utom kanske Jesus men han är mitt i det som sker. Han som ropar ut att Gud har övergett honom. Inte ens han kan vara helt säker på hur detta ska sluta. Det finns tjocka drivor med tolkningar av innebörden av det vi får höra om idag men det är också så att ingen kunde ana hur det här skulle sluta. För det här var ju redan ett slut.
Men för att ändå försöka hålla oss i det vi kan förstå oss på någorlunda så får vi fundera lite på vad Jesus var med om den här dagen för så länge sedan.
Det som är mest påträngande är nog smärtan. Lidandet i kroppen. Berövad sömn och vila utsätts Jesus för det ena värre än det andra. Slagen, vacklande under korsets tyngd, och så smärtan efter spikarna och kampen för att få luft i lungorna där på korset. Vi sjunger att ”såsom Jesu smärta var, aldrig någons varit har” men på våra olika sätt har vi erfarenhet av hur det är med kroppsligt lidande. Det här kan vi förstå.
Han har blivit dömd som brottsling fast han inte gjort något ont. Det vet vi också hur det känns. Orättvisan i att få lida för något man inte gjort. Det bär Jesus med tålamod och att det inte är lätt vet vi.
Korset är också en skampåle. Vi är vana att se bilder av Jesus på korset där han åtminstone har något om höfterna men han fick hänga där naken. Uthängd och upphängd. Uttittad och utskrattad och hånad. Utan att kunna komma undan glåporden på något sätt. Också detta känner vi till på våra egna sätt.
Jesu vänner har svikit. De som han ägnat så mycket kärlek åt har flytt och övergett honom. Judas har förrått, Petrus har förnekat att han känner honom. Vid korsets fot ser han sin egen mor och Johannes som redan börjat ta avsked och bereda sig på ett liv utan honom. Själv vet han att tiden rinner ut och han avslutar sitt ansvar för dem och lämnar dem åt varandra. Smärtan i relationer som sviker eller tar slut, det känner vi också alla på vårt sätt till.
Jesus står förstås inför döden. Han är vid fullt medvetande och vet att döden kanske bara är timmar bort. Det kan skrämma vem som helst när den blir riktigt verklig. Inte ens Jesus kan VETA ännu vad som väntar honom när döden kommer till honom. Den rädslan delar han med oss, vi som så ogärna tänker på döden eller låtsas om att den en dag ska komma.
Jesus är med om allt detta samtidigt. Det säger oss något om vad korset står för. Där samlas på något sätt allt som förstör livet. Det strålar samman kring Jesus. Bit för bit känner vi igen det från våra liv, alltsammans är sådant som vi alla lider av ibland. Allt det vi utsätter varandra för, det lider nu Jesus av.
Till slut ropar Jesus ut ”Min Gud, min Gud , varför har du övergivit mig!?”. Det är ord som han känner från sin barndom från psaltarpsalm 22 och bett många gånger. Nu handlar det om honom själv. Han är ett med alla som lider och där ingår också Guds tystnad. Han som drivits av en stark kännedom om Guds vilja, nu står han ensam och darrar inför om det här han satsat på verkligen håller. Även detta delar Jesus med oss. Vårt tvivel på Gud och Guds godhet, vår existentiella ensamhet.
När vi bär våra kors i livet, tvingas möta det svåra, frivilligt eller av nödtvång, då är det gott för oss att vi inte måste vara frommare eller tapprare än Jesus själv. Han ger uttryck för sin smärta och sin ångest. Det får vi också göra.
Ibland framställs det som hände denna dag som ett uttryck för hur grym Gud det är vi tror på. Att Gud kräver ett blodigt offer för att kunna älska världen och oss människor. Korset var under de första generationerna i urkyrkan så fruktansvärt anstötligt att man inte avbildade det, många hade själva stått vid kors och sett hur fruktansvärt det var och för dem blev det alldeles för magstarkt att avbilda Jesus på korset. Men de missförstod inte. De visste att Gud inte är som Kajafas som sa att det är bäst att en människa dör för folket, Gud finns denna dag på korset. Jesus är ju Gud som blev människa. Det är inte mänsligheten som ger ett sista offer åt Gud här, utan Gud som ger sig själv för oss. Vår mänsklighets sämsta sidor är det som dödade Jesus. Som dödade Gud.
Så visade Gud sin kärlek att han gav oss sin ende son för att var och en som tror på honom inte ska förgås utan ha evigt liv.
Lämna ett svar