En överlevare som ger hopp


 

Brigitta Klasson och jag. Foto Bengt Larsson
Brigitta Klasson och jag. Foto Bengt Larsson

Idag vill jag dela med mig av något som hände i min församling igår. Vi hade besök av Brigitta Klasson från Lerum som först träffade våra konfirmander med föräldrar och sedan allmänheten för att berätta om sina erfarenheter av att överleva koncentrationsläger och sedan ändå leva ett gott liv och vara till glädje för många andra tack vare sina erfarenheter.

Brigitta bär sina 85 år väl och är en fantastisk historieberättare som vet att knyta ihop trådarna i sin berättelse på ett suveränt sätt. Historien är också fantastisk. Från mörkaste mörker då hon berättade om de övergrepp hon och andra fått utstå i ryssarnas koncentrationsläger, till hur hon fick livet åter och vad hennes tro spelat för roll i hennes liv.

Mitt emellan föreläsningarna ledde jag annandagsmässa i Dalstorps kyrka och predikade om lärjungarna som fick se Jesus. Det var starkt att få ha Brigittas föredrag just i påsken. Det är ju en berättelse om hur det goda segrar i en fullkomligt hopplös situation. En sådan berättelse som inte viker för det mörka men som ändå kan ge hopp. Finns det något viktigare?

3 kommentarer

Bengt Larsson säger
29 mars 2016 – 02:58

Mycket fint skrivet Fader Tomas.
Mina känslor har jag ännu inte fått tag i efter detta.
Ännu en variant på krigets fasor :-(

Tacka din personal för en väl genomförd eftermiddag!

Jennie Hallgren säger
30 mars 2016 – 12:00

Lite seger är ju ändå gött.
Sådana här underbara gamla tanter kan ju ro iland med en välgrundad förkunnelse av bästa slag om hur Kristus är segraren genom livets alla omständigheter.

Tomas Jarvid svarar
31 mars 2022 – 02:16

Verkligen!

Alma-Lena säger
30 mars 2016 – 05:58

Så viktigt att dessa berättelser får leva och att fler plockas fram. Vi har ju nyare europeiska koncentrationsläger än det i Auschwitz där min lärare i italienska var inlåst som tonåring. Det jag alltid tänker på när det gäller godhetens makt är när hon och andra fångar bestämde sig för att sjunga den viktigaste julpsalmen i Polen på juldagsmorgon. De stod i fönster och i dörrar, på gården och sjöng och vakterna stoppade dem inte. Hon levde där endast en jul sedan befriades lägret på våren, vet inte om detta var en tradition, hon hade väl knappast levt till denna vinter annars. Hon dog nämligen , 95 år gammal, i januari.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.