Jag lovade er att lägga ut gårdagens predikan så här är den. Om Gud som krukmakare och om Petrus upprättelse. I stundens hetta lade jag som vanligt till en del och drog ifrån en del men här är det som stod på mitt manuspapper. Hoppas det kan vara till glädje.
Predikan andra söndagen i påsktiden 2016, i Grimsås och Ölsremma kyrka
Har ni testat att dreja lera någon gång? Jag har testat, det var svåra grejer. Det blev en svajig massa och sedan kollapsade det och så fick jag börja om. De som kan gör det ju rätt snabbt och enkelt har jag sett men det är svårare än man tror. Det är kunskap som sitter i händerna, händerna är som en enda stor symbol för kreativitet och skapande. Det är ju tack vare att vi människor har händer med tummar och så som vi kunnat bygga upp den kultur vi har.
Det är med en krukmakare i dagens bibelläsningar. Det är Gud själv som är en krukmakare som formar och skapar. Vi får höra att han formar Israels folk. Vad betyder det? DET är det stora perspektivet som vi måste ha för att förstå vidden av påsken! Från den första stunden av sin verksamhet så gjorde Jesus uppseendeväckande saker som fick folk att reagera starkt. Han botade sjuka, behandlade sådana som var värdelösa i andras ögon med respekt och omsorg.
Jesus själv uttrycker det som att Guds rike finns i världen där han är. Där han är händer något helt nytt, ett helt nytt sätt att tänka och handla! Han formar om.
Och just när lärjungarna börjat få grepp om vem Jesus är så blir det ännu konstigare! Han går till Jerusalem. Ställer till med oreda i templet, blir gripen dömd och korsfäst.
När påskdagen gryr ändras allt igen! Jesus är uppstånden och lever, dödens makt var mindre än Guds makt. Och när de hunnit smälta vad som hänt då, och först då förstår lärjungarna helt och fullt vidden av vem Jesus är. De tänker tillbaka på allt han sagt och gjort, minns korset och den tomma graven, lägger ihop allt det där och inser att det är Gud själv i mänsklig gestalt som de har vandrat runt med i sin vanliga vardag på landsbygden. Det går inte att fatta och ändå är det så. Det är omöjligt, men det är också enda sättet att förstå det. Vi som sitter här stavar fortfarande på det stora mysteriet i detta.
Gud formar som en krukmakare. Den skapelse som vänt sig bort ifrån honom och vänt sig till ondskan, den formar han om.
Vi stavar som sagt fortfarande på det här efter 2000 år. Ofta gör vi det för litet. Vi vet att Jesu död ger oss möjlighet att få synderna förlåtna och en förnyad relation till Gud men det finns större perspektiv också.
Jesus ropar på korset ”det är fullbordat”. Han hänger där på veckans sjätte dag och säger så. Det känner vi igen. Vi kanske aldrig har tänkt så innan men visst känner vi igen det från den allra första början av Bibeln? Den sjätte dagen skapade Gud människan och avslutade därmed sitt skapelseverk för att vila på den sjunde dagen. Men människan vände sig bort, hela skapelsen föll i mörker. Nu på den NYA sjätte dagen framträder Jesus som representant för en ny mänsklighet. En som inte gömmer sig för Gud, vänder sig bort, kröker sig om sig och sitt, hatar och fruktar sin nästa, utan en som litar på Gud och tar emot allt ur Guds händer. Tar vid där Adam och Eva föll. Han är den förste av en ny mänsklighet formad av krukmakargudens händer. När han säger att det är fullbordat betyder det att nu har Guds nyskapelse av världen skett! Guds rike väller in i denna värld hela tiden. Gud skapar nytt. Inget och ingen är så fördärvad att Gud inte kommer kunna återställa och förhärliga honom eller henne. Om inte ens Jesus i sin utsatthet på korset, eller som död i graven var för långt borta för Guds räddande hand, skulle då någonsin du eller jag kunna vara det?
Och med tiden förändrade korset världen och fortsätter att förändra den. Ser man till kristendomens påverkan i världen så kom mycket gradvis. Med tiden blev det ohållbart för kristna att äga slavar, med tiden blev ödmjukhet och omtanke om de svaga något som värdesattes och som är självklart för oss idag. Hade det varit så om vi inte hade ställts inför att Gud väljer de svagas sida? I romarriket var det helt självklart att hylla den starka och lyckade, kanske är det det nu också? Men om det är sant med Jesu kors och uppståndelse kan vi inte göra det!
Det här är också viktigt för att det ibland är lätt hänt att Jesu liv och verksamhet och hans död och uppståndelse framstår som helt olika saker för oss men så är det inte. Jesus visar hela tiden på det nya livet, hur man ska leva utifrån tillit till Gud, men på korset får vi se det i dess mest extrema form.
I evangeliet möter vi detta i praktiken. Petrus är en stor svikare. Han har förnekat att han skulle ha med Jesus att göra. Sådana är du och jag också på våra sätt. Kanske när vi skäms för vår tro, kanske när vi helst skulle slippa begränsas av att behöva tänka på vår nästa eller göra det goda? Petrus svek vid korset och nu möter han Jesus igen. I det mötet märker vi hurdan den där nyskapelsen är som Jesus står för. Den kännetecknas av att det aldrig är kört. Det finns alltid en framtid för oss.
Petrus har förnekat tre gånger, Jesus vet det, Petrus vet att Jesus vet det. Nu frågar Jesus Petrus tre gånger, precis som Petrus förnekat tre gånger, om han älskar honom. Vad vågar man svara då? Petrus svarar ärligt. Djupast inne älskar han verkligen Jesus, det har han gjort hela tiden. Han vill det goda, det är något inom honom som gjort att han svikit sig själv samtidigt när han svikit Jesus. Så är det med oss också när vi sviker Jesus eller våra medmänniskor eller vårt ansvar inför skapelsen. Så är det med många, många fler än som går ofta i kyrkan eller så. Vi anar Gud i Jesus Kristus. Fascineras av honom. Djupast inne älskar vi honom även om vi också är som Petrus. Vi tycker kanske inte vi har rätt att säga att vi älskar honom. Min kärlek är så bristfällig. Är den ens värd att kallas kärlek? Jesus lockar fram den sanna, djupa rösten från Petrus inre. ”Ja Herre, du vet att jag har dig kär”. Och han får förnyat uppdrag. Jesus frågar igen, och igen. Petrus gråter för det blir tydligare och tydligare för honom hur bristfällig hans kärlek är men jag tror också att det blir tydligare och tydligare för honom hur mycket han älskar Jesus. Att det faktiskt är den djupa sanningen under alla tvivel. Jesus lockar fram hans tro. Och hans kärlek.
Jesus är som krukmakaren. Med sina ord, med sin blick får han Petrus att förnyas. Han får börja om. Det får vi också. Alltid. Vi får ta till oss samma sak. Om jag misslyckas i mitt liv och i min tro betyder det inget. Jesus vill inte ha mina perfekta prestationer, han är ju själv den som gjort allt i mitt ställe. Han vill ha mig. Och dig. Han vill älska oss och gläds när hans kärlek blir emottagen. Sedan jobbar han vidare på att göra oss goda.
Det var Petrus det men gäller det här mig? Gud verkar i ditt liv. Lita på det. Han är som krukmakaren som arbetar fram en ny skapelse också av dig. Han skapar också i detta nu. Han arbetar i ditt hjärtas skrymslen. Det går kanske långsamt ofta men han är tålmodlig, otroligt tålmodig. Han är beredd att arbeta hur hårt som helst för att få oss. Det visade han om inte annat på korset!
Den här söndagen heter ”påskens vittnen”. Vilka är det? Det är inte i första hand den som klart och intellektuellt kan förklara påskens budskap för någon annan och överbevisa med argument. Nej, det är den som själv upplevt något av det här i sitt liv. Upplevt upprättelsen från olika nederlag och sett något av Guds möjligheter att skapa nytt också av det som vi inte tycker är något att ha.
Hur är man vittne om påsken? Ni minns att Petrus fick ett uppdrag? Det har vi också, var och en. Se på dina händer. Jag vet inte om du är någon krukmakartalang eller så men tänkt ett ögonblick att det är Guds händer du ser. Att dina händer ÄR guds händer. De som han vill använda i sin nyskapelse och förvandling av världen. Om det är så, vad ska jag då göra med mina händer? Hur ska jag vara mot min nästa för att ge nya möjligheter och nytt mod till den som behöver det? Vi har säkert alla människor omkring oss som vi vet har det svårt och som behöver oss. Och vi kan fundera, vad finns det jag gör med mina händer som jag får svårt att göra om jag tänker att det är Guds händer som han vill använda. Kan jag ge någon ett tjuvnyp då? Vad vi gör och hur vi är mot andra är vårt viktigaste vittnesbörd om vad vi har för tro. Så var det ju redan med Jesus. Sedan kanske vi möjligen får frågor om vår tro, men precis som för Jesus måste det börja i våra liv.
Och vi misslyckas. Jag misslyckas. Ofta. När du och jag gör det så får vi tänka på Petrus och tänka att Jesus ser oss i ögonen och säger: Älskar du mig? Nu börjar vi om.
Lämna ett svar