Templet i Jerusalem skövlas av romarna. Hur kan man både bjuda in och hålla heligt?
Jag tycker jag ofta får anledning att tänka på något Paulus skrev:
”Allt har jag blivit för alla, för att åtminstone rädda några”
Det är mycket vackra ord. Väl värda att leva efter och inspireras av. Paulus sätter sin uppgift före sin egen bekvämlighet och tjänar andra helhjärtat för evangeliets skull.
Som präst kan jag känna igen mig i att man ofta vill sträcka ut en hand, inte vara omöjlig utan bjuda till och försöka göra vad man kan för att även de som inte är så vana i kyrkan ska känna sig som hemma.
Ett citat till, som kanske egentligen inte hör ihop alls med det första men som ändå på något sätt gör det för mig, Jesus säger:
”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ”
Det finns risker med att anpassa sig för mycket efter andra människors önskemål. Man kan få oklara konturer inför både sig själv och andra. Jesusordet handlar egentligen snarare om att jaga status och ägodelar men steget mellan status och att vara omtyckt och trevlig är inte särskilt långt.
Hur gjorde Paulus för att bevara sin själ samtidigt som han var allt för alla? Det här är ett knepigt problem åtminstone för mig. Jag behöver nog återigen din hjälp här för att komma vidare i tankarna. Skriv en kommentar så tänker vi tillsammans!
Lämna ett svar