Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Dopdräkten fyller man aldrig ut

Klä dig i Kristus? I dopet tar vi emot vad han gjort för oss, sedan är det så vi får fortsätta leva.

Klä dig i Kristus? I dopet tar vi emot vad han gjort för oss, sedan är det så vi får fortsätta leva.

Här är min predikan från igår i Ljungsarp och i Dalstorp. Eller det beror i och för sig på hur man ser på det. Det jag verkligen sade var nog bara ganska ungefärligt såhär eftersom jag upptäckte på plats att jag inte hade mitt papper med den utskrivna predikan med mig. Jag tror ändå att det gick bra. Kanske bättre än det hade gjort annars eftersom jag fick tala mer fritt från hjärtat istället kring några punkter jag hade tänkt på sedan länge. Nåväl. Vill man har en textversion så är det den här. PS, när det står om ”bonden och moroten” så är det en bra historia som jag inte iddes skriva ut utan bara tänkte återberätta. Jag får ta den som bloggpost i morgon istället så ni inte missar den. Nu predikan!

5e söndagen i påsktiden 2016

Det är ett knepigt ämne detta med att växa i tro. Det kan bli fel på alla möjliga sätt. I kyrkan, och särskilt som lutheraner, vill vi ju framhäva att vi människor är frälsta av nåd. Att vi får vår plats hos Gud bara genom att vända oss till Gud och ta emot det som en gåva. Idag ska lilla Ronja döpas och hon är så liten så liten att hon över huvud taget inte kan göra något alls för att meritera sig till dopet. Lika lite som hon kan göra sig förtjänt av sin plats i familjen hon fått. Snarare tvärtom egentligen, det kan vara ganska tufft att ta hand om småbarn och hon kan ju inte mycket annat än att skrika och bajsa och ställa till det. Och Luther säger att så är det egentligen med oss inför Gud, också men Gud är som en tålmodig förälder som torkar av kräk och byter blöjor (det var säkert fru Luther som gjorde det?) gång på gång i blotta glädjen över att få ha oss hos sig. Och så har ju Ronja på sig sin vackra vita dopdräkt (som Elsa var den första att döpas i och sedan många andra, när vi döps får vi dela kläder mer måna andra) som påminner om att hon får ta emot Guds omsorger och allt det han gjort i påsken och räknas med tillsammans med Jesus som Guds eget barn. Vi får ha en barnatro.

Sen brukar prästen alltid säga något om att Ronja har lite för lång dopdräkt och att man får växa i den. Och då kan i alla fall jag få känslan av att nu är det slut på friden, nu gäller det att kavla upp armarna och jobba på så att man blir fullkomlig med en stor tro. Dopdräkten kommer ju tillbaka i konfirmationen och så har ju jag på mig vitt mest hela tiden. Då ser det ju åtminstone ut som att vi vuxit i dem och liksom klarar att fylla ut den här dräkten själva. Det kanske man inte tänker om konfirmander och man borde inte tänka som om prästen heller men risken är kanske att man gör det. I alla fall har varken de eller jag eller du vuxit färdigt eller i efterhand gjort sig förtjänta av de gåvor vi får i tron.

Och man kan ha alla möjliga bilder av hur det är att ha en verkligt stor tro. En riktig tro eller så. Vi hade en övning med konfirmanderna där de fick ställa sig på en siffra någonstans mellan 0-10 på frågan om ”hur kristen de är” på en skala. Det kunde ju vara en intressant fråga att fundera på för oss som sitter här också? Det var ingen som tog 10 om man säger så. Jag fick inte heller vara där. ”Jösta hade nog fått 10” sa de, vet inte hur jag ska ta det? De flesta stod nog på 3-4, ingen på 0. Någon uppe på 5 eller så. Och så fick vi prata en stund om hur de tänkte sig att man skulle vara för att vara en tia. Fundera gärna på det själv. Själv tänker jag att det egentligen är en felställd fråga. Den enda intressanta gränsen går ju mellan 0 och 1. Jesus säger ju att om man har tro så stor som ett senapskorn så räcker det för att flytta berg.

Det är ju lite dåligt kanske när man gör en konfirmandövning och så att frågan är fullständigt felställd. Kristen tro handlar inte om att imponera på Gud eller andra med sin tro. Eller göra Gud nöjd eller vinna Guds kärlek genom det vi gör. Det måste vi inte och det kan vi inte. Vi får ta emot gratis. Det är lätt hänt att vi fastnar i att det handlar helt om mig och vad jag ska göra för det tycker vi ju så oerhört mycket om att tänka på. Problemet med det där att bli fullkomlig är att det kan ju inte gärna vara meningen att vi till slut ska kunna klara oss utan Gud eftersom vi är så bra.

Berättelsen om moroten och hästen. Enda sättet att göra gott utan baktankar är som respons på att någon gjort något gott mot oss så att vi vill ge vidare som gåva det vi fått som gåva.

Det paradoxala med att ha en sådan syn på att växa i tro, att man ska bli på ett visst sätt, är konstigt nog att den tron brukar kunna bli för liten, inte för stor. One size fits all är inte riktigt grejen.

Frågan är ju egentligen vad tro är för något. Jag skulle säga så här enkelt. Tro är att faktiskt vända sig till Gud med sina böner, med sin tacksamhet över det goda och med bekymren över det svåra. Då ger man prov på tro. Att räkna med Gud i stort och smått. Lyssna till evangeliet om Jesus och vad han gjort och lita på att det gäller mig, och försöka leva sitt liv tillsammans med honom. Allt sådant är omöjligt för andra att se. Det är olika saker att se from ut i andras ögon och att ha en tro. Det är som vi vet lätt att spela teater inför varandra men frågan är vad vi VERKLIGEN förlitar oss till.

Hur stor du än blir finns det vita kläder som passar.  VI fick höra i evangeliet att ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt”. Det där ”Gud är större kanske vi förknippar med islam men den finns i bibeln också alltså. Hur vi än tänker oss Gud så är Gud alltid större. På ett sätt obegriplig för oss men vi kan ändå få så mycket grepp om honom att vi kan lära känna honom eftersom han valt att bli människa som vi i Kristus. Att Gud alltid är större betyder att vi faktiskt kan växa som människor hela livet utan att det någonsin innebär att vi blir för stora för Gud. Ett litet barn kan förstå tillräckligt mycket för att be och lita på att vi är i Guds händer, och en pappa och en mamma som fått ett barn kan vända sig till Gud med sina böner om tack för barnet och om hjälp att vara bra föräldrar, och den lärdaste professor har alltid så mycket hon inte förstår att hon kan vända sig till Gud i förundran och lovsång över hur märklig och stor världen är, och den som varit kristen hela livet och bett varje dag och lärt sin bibeln utantill kan i alla fall hitta nya djup i evangeliet och den som verkligen verkar vara helhjärtad i sin tro kan ändå alltid fördjupa sig ytterligare. En barnatro är bra för barn men vi kan ju inte förbli barn och då måste tron följa med oss i livet. Det är just som det är nu som vi får vända oss till Gud, inte utifrån att det borde vara på något annat sätt.

Det är bra ju mer vi får vara som vi är när vi försöker ta till oss den kristna tron. Vi fyller aldrig ut dräkten riktigt men just eftersom vi inte heller behöver göra det så kan vi känna oss lugna att när vi tvivlar eller när vi kämpar med livet så är det inget som hotar oss och Gud. Det är inte säkert att vi tycker att det ser ut som växt alls när vi står där med kritiska frågor om tron och Gud men kanske är det det? Den som växer i ödmjukhet tycker ju att det ser helt tvärtom ut?

Precis som vi får lita på att vi har fått vår plats i Guds familj av nåd, får vi lita på att han är med oss och verkar i oss med sin heliga Ande. Det är Gud som ska vattna och få tron att blomma. Det enda vi behöver göra är att vända oss till honom med våra liv.

 

Kommentarer

4 svar till ”Dopdräkten fyller man aldrig ut”

  1. Profilbild för Rebellas andra

    …och Jösta är din föregångare, eller? 😉

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Japp. Och gammal är äldst förstås.

  2. Profilbild för Markku Hirn
    Markku Hirn

    Det hade själavårdande effekt på mig att säga att det avgörande är steget mellan 0 och 1, alltså att det överhuvudtaget finns ett mellanrum där.
    Jag vet att jag är inte kvar i nollan men är osäker hur nära ettan jag har kommit .

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Hoppas att det var en god själavårdande effekt. Jag tänker mig själv att det är tröstande att även en liten tro räknas men man kan ju rannsaka sig olika hårt förstås.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.