Att lära hästen köra städvagn är nog mycket lättare än att lära den läsa?
Igår på bönsöndagen predikade jag dessa ord i Ölsremma och i Hulared. Som vanligt blev det inte riktigt så här i själva framförandet och jag tycker slutet inte är det bästa men så får det vara nu. Det finns ju trots allt med en bedjande häst och det talar jag inte om varje söndag direkt. Nu kör vi.
Predikan bönsöndagen 2016, Ölsremma och Hulared
Det var en gång två polska adelsmän som drack och skröt om sina ägodelar. En sa att han hade köpt en fantastisk vit häst, den vackraste i världen. Den andre sa att det är bättre med sådant som kan skänka vishet. På hans gård bodde världens bästa lärare som kunde lära vem som helst vad som helst. ”Men kan du rida på honom?” frågade den förste. Den andre sa att det är mycket bättre med en klok rådgivare. Den förste ville ha ett vad om att läraren verkligen kunde lära ut vad som helst till vem som helst och den andre lovade det. ”Kan han lära min häst att läsa?” sa han. Då var de så långt in i vadet att det inte gick att backa. Så de kom överens om att läraren hade tre veckor på sig. De slog vad om hästen eller om dess värde i guld. Läraren var brydd över uppgiften men tog sig ändå an den. Han såg till att hästen var hungrig och satte sedan ett ställ med en bönbok framför den. Och på första sidan några havrekorn. Och hästen åt dem. Andra dagen gjorde läraren om det men lade också korn på nästa uppslag i boken. Med tungan lyckades hästen bläddra och komma åt maten. Nästa dag var det mat på ytterligare några sidor och hästen vande sig sakta vid att bläddra sig fram efter mat.
Efter tre veckor skulle de se vem som vunnit och läraren ledde fram hästen till bönboken (som nu förstås inte hade några havrekorn i sig). Hästen nosade noga runt på första sidan och sedan andra och tredje. Han fnyste och vände bladen med tungan och nosade sig noga fram över sidorna så att det såg ut som att han bad. ”Där ser du” sa lärarens herre, min lärare har lärt din häst att be så nu är hästen min”.
Det här är en judisk berättelse om bön. Kan man säga att hästen bad bara för att den vände blad genom en bönbok?
Vad är det att be? Vi kanske liknar hästen mer än vi vill låtsas om, dels för att vi ibland bara ber med munnen utan att hjärtat verkligen är med. Så kan det vara. Men det är också så att allt detta med bön egentligen är ganska gåtfullt. Till och med när vi tror att vi har koll på vad vi ber så vet vi ju inte riktigt vad som rör sig på djupet i oss. ”Vi vet ju inte hur vår bön bör vara” skriver Paulus. Och så tröstar han med att Gud känner djupet i våra hjärtan och förstår oss bättre än vi själva.
I samtliga läsningar idag står det om att Gud hör och besvarar bön. Det kan man tycka är en ganska magstark sak att säga. Vi har nog alla bett om saker som vi inte fått? Det finns en känd bild där man beskriver bönen som ett stoppljus. Det kan bli grönt ljus ”varsågod”, rött ”det får du inte” eller gult ”vänta”. Det tar liksom fasta på att Gud inte är någons slav utan bestämmer själv hur böner ska besvaras. Och det låter kanske inte heltokigt för vi förstår ju att vi inte kan få allt vi ber om. Om barnet ber om en orm, ska det få det då?
Men någon vidare rolig bild är det inte, det där med ljussignalen. Och problemet är att risken finns att vi börjar tänka oss att Gud är som en trafiksignal. Som känslokallt sitter och beviljar ansökningar eller ger avslag utifrån hur det måste vara för att fungera, men kanske inte är speciellt engagerad i just oss för det. Kanske lite som den där i Jesu liknelse som man måste tjata och tjata på för att få det man behöver. Jesus säger ju faktiskt inte att Gud är sådan. Snarare att om det till och med går att övertala en riktigt sömnsur och ovillig person att ge något gott, hur mycket mer ska då inte Gud som är så god och vill oss så väl ge oss vad vi behöver.
Och så tar Jesus fram en mycket bättre bild än stoppsignalen. Det är den som är den viktigaste delen i hela den bön han lär lärjungarna. Vår Fader. Gud är som en kärleksfull förälder som vill sitt barns bästa. Som inte VILL ge någon sten eller ormar utan ge dem sådant som är bra och ger dem glädje. Det är kanske en absurd bild men i mörka stunder kan man ju faktiskt tvivla på att Gud bara vill oss väl? Det kanske är tvärtom? Att vi ber om ormar och stenar och sånt som inte alls är särskilt bra men får bröd istället? Det jobbiga i den där föräldra-barnliknelsen är tanken att vi inte riktigt vet vårt eget bästa. Att vi inte har tillräcklig överblick. Vi står där med våra ouppfyllda behov och vet inte riktigt vad det är som kan fylla dem. Den som är mätt på riktig mat tjatar inte lika mycket om godis.
Det är lätt hänt när man talar om bönesvar att allt låter som undanflykter men det kvarstår att Gud förbehåller sig hur de där bönesvaren ska se ut. Och det är bra för oss om vi kan våga lämna också det till Gud. Vi måste inte förstå hur något skulle kunna lösas för att kunna be om det. Det enda vi behöver göra är att uttrycka vår glädje och vår nöd. Det händer alltid något när vi vänder oss till Gud. Vi är inte ensamma med problemet längre. Eller vad det nu kan vara bönen gäller. Vi får lita på att Gud kan och vill ge oss det vi djupast sett behöver i våra liv. I den gammaltestamentliga texten skickar Jeremia ett brev till Israels folk som ska förvisas från sitt land. Gud lovar dem att även om det inte ser ut så i det yttre så är han med dem. Han ska se till att det trots allt finns en framtid och ett hopp och att han går att finna även där. Så som livet faktiskt blivit.
Vi får hålla fast vid bönen också när det känns som att vi är den där hästen som bara står och torrber mest för att hitta godis och inget händer och man kan undra om det ens är riktig bön. Vi ska inte oroa oss över hur vår bön är för det är inte det som är det viktiga utan vem det är vi ber till.
Vi lever ju fortfarande i påsktiden så vi får påminna oss om att för vår skull valde Jesus gärna ormarna, och skorpionerna själv för att kunna ge oss bröd och ägg. Sådant som verkligen kan mätta oss. När livet ger dig skorpioner så vänd dig till Gud, det är inte han som gett dig dem. Men inte heller skorpionerna måste du möta själv. Kristus är med dig.
Lämna ett svar