Typisk karismatiker. Eller hur ser såna ut?
Så här i pingsttider när den Heliga Anden är i fokus i kyrkorna så är det lätt att tänka fel. Det finns många bilder av hur en ”andefylld” kristen är. En karismatiker med fokus på nådegåvor och starka känslor, så ser i alla fall min bild ut. Och det har alltid varit en jobbig bild att mäta sig mot.
Någon gång under studierna läste jag en bok (glömt vilken) om karismatiska rörelser i kristenheten. Till min stora förvåning så stod det plötsligt om klostret Taizé där. I Taizé är det inga händer i luften eller tungotal (jo det måste förstås finnas där någonstans bland alla som kommer dit men det ingår i alla fall inte i min bild av livet i kommuniteten) utan stillsamma sånger som upprepas meditativt i långa gudstjänster.
Fast när jag tänkte vidare insåg jag att det förstås stämde. de enkla taizégudstjänsterna är på sitt sätt verkligen karismatiska bönemöten. Man upprepar sångerna tills de tränger ner på djupet och in i hjärtat. Karismatik är väl egentligen helt enkelt detta att låta sig uppfyllas av Anden, att öppna sig mot Gud.
För mig är det en viktig insikt att kristna finns av många sorter. Anden talar många apråk som det står i pingstdagstexterna. Det är inte ens säkert att det är just i de glada känslorna av lycka och att vara på rätt väg som Anden talar tydligast. Ibland är det nog snarare i det dåliga samvetet eller känslan av vanmakt (om den får oss att söka tröst hos Gud)?
Om tusentals ungdomar (som ibland har rätt dålig koll på kristen tro) i Taizé kan vara karismatikern så kan du och jag det också. Vi behöver inte mäta oss med varandra, det är inte det som behövs. Bara att vi är öppna för att Gud kan verka i våra liv.
Lämna ett svar