Här sitter jag på ”präststenen” där prästen tydligen alltid vilade på sin vandring mellan gudstjänsterna i Månstad och Dannike i forna dagar. På pilgrimsfärd häromsistens.

Jag vill dela en tanke om pilgrimsvandringar med dig idag.

Som jag ser det verkar en pilgrimsvandring kunna ”tala” till många människor även om de annars inte har ord för att uttrycka sina andliga erfarenheter på. Det är något rituellt över hela vandringen mot ett heligt mål som talar utan ord. Vill man ändå sätta ord på det så kan vi säga att det gestaltar livet som ju på så många sätt påminner om en vandring mellan födelse och död, ursprung och mål. Möten längs vägen, raster och vila, tuffare sträckor och så vidare. Allt detta tror jag kan tala till oss på något slags undermedvetet sätt.

Det spännande är att det ju väldigt likt hur det fungerar med våra sakrament i Kyrkan. Dopet som gestaltar att dö och uppstå genom vattnet och förena oss med det nya livet i Kristus, det talar starkt bortom orden bara vi har en aning om vad vi ska titta efter.

Och nattvarden, livet tillsammans med Gud gestaltat i en måltid. Att vara välkommen till bords talar starkare än aldrig så många predikningar.

Som präst brukar jag, särskilt vid nattvarden, tycka att det är väldigt vilsamt med detta. Jag måste inte berätta och ge innehåll åt nattvarden, meningen i det som sker är så inflätad i själva måltiden. Och så borde det vara också med dopet. Och kanske också med vandringen. När man leder en pilgrimsvandring kan man kanske också göra det med stor tilltro till att man inte måste förklara allt utan innebörden ligger inbyggd i själva erfarenheten man gör.

Så tänker jag idag, vad tänker du?