Denne man som bygger en båt (en ark kanske?) känns som en bild för att vara delaktig i Guds rike men jag kan inte riktigt förklara hur jag tänker. Vad säger du?
Måndagstraditionen trogen lägger jag upp gårdagens predikan på bloggen nu. I vanlig ordning föll orden ganska ungefärligen såhär, i stunden får man lätt för sig att dra ifrån och lägga till lite. En och annan del av det här är sådant som jag varit inne på i olika bloggposter tidigare men det är också alltid roligt att återvända till gamla tankar och vrida och vända på dem lite. Hoppas det här kan vara till glädje.
Predikan andra efter tref 2016 årg 2
Ibland har man tur med bibeltexterna så att det blir ovanligt roliga texter att predika över. Här finns det mycket att titta närmare på. Det här är förresten min prästvigningsdag. Det beror på hur man ser det för jag blev prästvigd den 13 juni men det var den här söndagen i kyrkoåret för 6 år sedan, så det var precis de här texterna också. Och ”kallelsen till Guds rike” låter också pampigt och stort. Som en kung som mönstrar sin armé som ska göra hjältedåd eller nåt. Men vi ska få en lite annan bild av det idag.
Kallelse är ju ett högtidligt och lite byråkratiskt uttryck numera. Men det betyder ju ungefär inbjudan. En inbjudan till något sammanhang där man faktiskt hör hemma. Man blir inte kallad på kalas, man blir kallad till årsmöte för man är med i föreningen och man är inte gäst där utan förväntas vara delaktig.
I gammaltestamentliga läsningen hör vi om hur Israels folk blev Guds folk. Det är inte för sina meriters skull, att de skulle vara ett väldigt mäktigt och stort folk, nej tvärtom de är ju ett jättelitet folk. Gud har bara gjort dem till sitt folk för att han vill det. För att han av någon anledning älskar dem. Även judarnas förbund med Gud bygger på nåd, att Gud har valt ut dem oförtjänt, precis som det är med oss i dopet. Vi får tillhöra Jesus för att han vill ha oss. Det är den yttersta anledningen.
Jag hörde ett sånt där relationsråd någonstans ifrån och man fick tänka sig att ens käresta eller käraste kom och var förtvivlad och undrade ”kan du verkligen älska en sådan som jag?” och om man säger ja så får man nästa fråga ”varför älskar du en sådan som mig?” och då var rådet att man inte alls skulle börja radda upp goda egenskaper ”du är så vacker och så klok” eller så, för det kan man alltid fortsätta tvivla på ”jag är väl inte alls vacker! Och förstår du vad dum jag varit nu och gjort bort mig!” – utan då skulle man istället svara ”jag älskar dig för att jag älskar dig, för att du är den du är”. Då har man visat på att min kärlek till dig är inte villkorad utan man står fast när annat växlar.
Det där är rätt bibliskt egentligen. Det är dels något man kan tänka om kring äktenskapet och andra sätt att leva tillsammans, att det gör väldig skillnad om man fått löfte från den andra att finnas där i vått och torrt, inte för att det är roligt alltid utan för att ”du är min maka”, jag har lovat att vara till stöd för dig.
Mänskliga relationer lyckas annars inte leva upp till det, man kan undra om det är möjligt med villkorslös kärlek mellan människor, egentligen är det väl inte det, vi behöver få något tillbaka för att orka i längden. Så är det nog med Guds kärlek till oss också att Gud längtar efter gensvar från oss men kanske är det som med en förälder att minsta lilla kärleksbevis från barnen är så värdefullt att det väger upp hur mycket slit som helst?
Hur som helst är det så när Gud väljer ut sitt folk att Gud är noga att inte grunda det på några speciella egenskaper hos folket. Inte för att de är väldigt stort eller väldigt kloka eller för att de märker ut sig på något sådant sätt, nejdå säger Gud, ni är ju ett riktigt litet pluttfolk. Men Herren älskade er och ville hålla sitt löfte till era fäder och ville föra er till frihet i ett gott land. Inte för att ni är goda utan för att Gud är god. Lite som att Gud skulle svara på frågan ”varför är vi ditt folk?” ”För att ni är mitt folk”. Varför älskar du mig? För att jag gör det.
Då står det oss också fritt att älska tillbaka, kunna göra gott mot andra och tjäna Gud som fria människor, inte för att det kräv av oss. På något konstigt sätt är det bara den som är villkorslöst älskad som kan älska tillbaka med riktig kärlek.
I evangeliet får vi höra om hur Jesus själv går runt och samlar lärjungar omkring sig. Johannes döparen pekar ut Jesus för två av sina lärjungar och säger ”där är Guds lamm”, det är honom ni ska följa och inte mig. Det är stort av Johannes att göra sig liten på det sättet. Det får vi ta intryck av. Och de följer efter Jesus och kommer till tals med honom. De frågar var han bor och Jesus svarar dem ”följ med och se”. Och så slog de följe med honom till där han bodde. Sedan träffar lärjungarna andra som är nyfikna och Andreas får berätta för sin bror Simon att ”vi har funnit Messias” (som är det Kristus betyder). Simon blir varse att Jesus vet både vem han är och vem han ska bli. Du är Simon, du ska heta Kefas (Petrus). Säger han.
Natanael är mer skeptisk. ”Kan det komma något gott från Nasaret?” säger han, men han följer också med och ser. Och blir en lärjunge.
Det är en fantastisk berättelse på många sätt. Det påminner om att det faktiskt är DETTA vi tror är inbjudan till Guds rike, att slå följe med Jesus och lära känna honom för att se om han är den vi hoppas på. Man behöver inte köpa grisen i säcken, man får följa med och se. Jesus är inte orolig, när de väl kommit till hans hem och de fått lära känna varandra så vill de stanna med honom. Som Petrus som kommer till Jesus och träffar den som verkligen ser vem han är. Mer än någon gjort tidigare. En som tror på honom, får vi säga. Du är klippan, säger Jesus.
Några kom till Jesus genom att andra talat om honom, ibland kommer de med kritiska invändningar men det bekymrar nog inte dem så mycket. De går inte in för att försvara och argumentera för vem Jesus är utan de säger också ”kom med och se”. Det är inte något dem emellan att avgöra, det är något mellan var och en och Jesus. Skönt för alla inblandade.
I denna evangelietext tänker jag ofta på Andreas, Petrus bror. Han nämns minsann inte ofta i evangelierna mer än just som bror till Petrus. En lärjunge som inte utför några stordåd, det kan jag känna igen mig i. Man gör vad man kan men hamnar inte direkt i rampljuset. Det enda det står om Andreas är att han för en enda person till Jesus. ”Vi har funnit Messias”. Men den personen han för till Jesus är Petrus, som med tiden blir den givna ledaren för den unga församlingen i Jerusalem och klippan de lutade sig mot. När det gäller allt arbete för Guds rike så gäller att vi inte vet vad det kan bli av saker. Allt hänger samman. Gud kan verka i varje litet möte mellan människor. Ibland får vi nåden att ge en knuff åt rätt håll åt någon så att hela vågen tippar över och liv förändras, men det kan vi inte styra över, det är Gud som verkar. Det är ödmjukande. Det gör oss på ett sätt små, på ett sätt stora.
Kallelsen till Guds rike innehåller ett uppdrag i förlängningen, Gud längtar efter gensvar och att vi hämtar kraft till att ta oss an vår nästa men Gud är intresserad av oss för vår egen skull, inte för vad jobb han kan få oss att göra. Vi får se oss själva, inte som anställda av Gud, utan som barn.
Lämna ett svar