Har den jag möter Guds fingeravtryck överallt på sig från alla små försök att göra den personen gott?
Jag hittade en gammal tankedikt i arkivet till bloggen och det verkar inte som att jag publicerat den innan så här är den då. En tanke om att hur Gud ser på människorna jag möter.
Gud verkar i ditt liv med sin heliga ande
Jag tycker kanske illa om dig, eller förstår mig inte på dig, eller är rädd för dig. Jag kanske inte klarar att vilja dig väl.
Gud verkar ändå. Söker alla tillfällen att göra gott mot dig. Som ända från början då du formades i det fördolda. Han låter sin sol skina och sitt livgivande regn falla över goda och onda och vill ha gemenskap med dig också, till skillnad från mig.
Vad gör jag med den insikten?
Lämna ett svar