Vad är egentligen en fadder? Eller gudmor?


Det här är inga dopvittnen, utan de vise männen och herdarna. De var ju vittnen till barnet som fötts så de hade nog blivit bra faddrar?
Det här är inga dopvittnen, utan de vise männen och herdarna. De var ju vittnen till barnet som fötts så de hade nog blivit bra faddrar?

 

Vad är egentligen en fadder? Och det där med gudfar och gudmor? Idag vill jag försöka reda ut lite förvirring kring fadderskapet. Jag får erkänna att jag själv haft en rätt luddig uppfattning om bakgrunden till faddersederna men så har jag nu tack vare det fått anledning att forska lite i det. Så här kommer en liten historietillbakablick.

Som de gamla orden ”gudfar” och ”gudmor” antyder har faddrarna från början varit ett slags extra föräldrar med juridisk plikt att ta hand om barnet i händelse av föräldrarnas död. Detta ska gå så långt tillbaka till 300-talet och på den tiden kunde det röra sig om att föräldrarna dog i blodiga förföljelser mot kristna (som ju är alltför vanligt även idag i vår värld) så att det var säkrast att barnen hade en extra familj.

Den juridiska delen av fadderskapet har nog aldrig varit så stark i Sverige. Däremot har man sagt att faddrarna ska ta del i ansvaret för barnets kristna fostran. Ett annat ord som förekommer är ”dopvittne”, faddern har bevittnat dopet och det är ju bra när man oftast döper spädbarn som inte kan minnas själva om dopet ägt rum.

Det finns ett gammalt uttryck om gudmodern att hon ska vara den som ”bär barnet till dopet”. Det beror på att modern själv faktiskt sällan kunde vara med på dopet, hur konstigt det än kan låta för oss idag. Dopet skulle ske snabbt, inom 8 dagar (som för övrigt i gamla testamentet är tiden för pojkarnas omskärelse), och modern skulle i sin tur vara hemma 40 dagar och vila innan hon gick till kyrkan där det bads tackbön för att allt gått bra. Detta kallas på gammalt språk för ”kyrktagning” och tillämpades för inte så länge sedan i de trakter där jag nu tjänstgör. Även detta har en bakgrund i gamla testamentet (3 mos 12). Effekten blev alltså att modern inte kunde vara med vid dopet.

Men vilka kan då bli faddrar?

I det senaste handboksförslaget uttrycker man det ganska enkelt och klart:

”Den som är fadder ska vara döpt. Fadderskapets betydelse är att vara ett stöd för dopkandidaten i hennes/hans växt och mognad som människa och kristen”

Lite krångligare stod det i 1686 års kyrkolag som gällt länge i vårt land. Där står det:

§. V. Efter thet är en gammal, god och Christelig seed, at wid Döpelsen brukas någre Personer, them man kallar Faddrar, som äre Witnen til Barnens Doop, så skal then och hädan effter som här til behållen warda; Doch ther til inge andre biudas, än the som äre af wår Religion, til laga ålder komne, och i Catechismi lära säl kunnige (de skulle alltså vara konfirmerade). Then som någon uppenbar Last och Missgärning öfwertygat är, skal til Fadder ingalunda biudas, eller af Prästen, utan föregången bättring, tillåten warda.

Hur många faddrar man hade kunde variera en hel del. I svensk medeltid hade man nog oftast tre men efter reformationen ökade antalet och har varierat kraftigt på olika platser i olika tider. I Härnösand fanns det exempel på upp till 18 faddrar vid mitten av 1800-talet! Man kan också se att det var en statusmarkör i samhället att ha många faddrar. Kyrkan försökte många gånger hålla nere fadderantalet. Att bli fadder har förstås alltid varit en stor heder så valet av faddrar kunde ofta användas strategiskt. Man kunde försöka knyta band till en familj som hade det något bättre ställt eller som kunde ge hjälp genom sin sociala ställning. På landet var det betydligt vanligare än i staden att man valde faddrar från släkten, och så ser det förmodligen ut även idag?

Vad har du för erfarenhet av dina egna faddrar eller av att vara fadder? Skriv gärna en kommentar om det! Det verkar som att det finns ganska olika idéer i omlopp om vad man kan förvänta sig av en fadder?

En kommentar

Torbjörn Lindahl säger
23 juni 2016 – 03:29

När mitt andra barn föddes, för snart 35 år sedan, valde vi till faddrar ett prästpar som vi då hade god kontakt med. Tyvärr gick vi sedan i livet aningen skilda vägar. Både geografiskt och i någon mån även kyrkligt. Vi tappade helt kontakten under många år. Att vi sedan kom varandra något närmare igen (med norrländska mått mätt) innebar inte att kontakten förnyades.

Under många år ångrade jag nästan att vi valt dem till faddrar efterdom kontakten sedan upphörde.

Men till sist fick vi av olika skäl kontakt igen vid några få tillfällen.

Så hände sig att jag skulle vara på resa med min dotter och passera i närheten av den ort där faddrarna bodde. Jag beslöt då att ta kontakt och vi for förbi så att dopbarn och faddrar äntligen skulle få se varandra efter drygt 20 år.

Det blev ett fint möte. Och verkligt gripen blev jag när faddrarna berättade för min dotter: "vi har bett för dig varje dag sedan du döptes". Jag vågar tro att dom gör det fortfarande.

Tomas Jarvid svarar
23 juni 2019 – 11:16

Väldigt fin berättelse Torbjörn. Och roligt att du läser bloggen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.