Alltid lika fint med kinesiska bibelbilder. Jesus i mitten förstås.
Det finns mycket som är intressant kring bibeltexter men som kanske inte direkt platsar i en predikan. Så idag återvänder vi till söndagens predikotext om kvinnan som ska bli stenad men blir räddad av Jesu ord om att ”den som är utan synd ska kasta den första stenen” (Johannesevangeliet 8:1-11). På ett lite annat sätt.
Det finns en intressant sak med just detta lilla stycke av johannesevangeliet. Man kan som bibelläsare ana att det är något lite konstigt med texten eftersom det ser ut såhär:
Det är en liten [ kring texten och tittar man i noterna till bibeltexten så är det för att texten saknas i flera viktiga tidiga handskrifter. Den har hittat sin väg in i johannesevangeliet senare än det andra. En del menar att den kanske funnits i lukasevangeliet tidigare och att den passar bättre in där rent språkligt, vilken jag tror kan stämma för johannesevangeliet sticker av en del mot de andra i stil.
Men vad innebär det i så fall? I mina ögon har texten mycket av ögonvittnesskildring över sig och det finns ingen anledning att alltför snabbt dra slutsatser om att det här inte är en ”riktig” evangelietext utan historisk grund.
Någon har menat att Jesu handlande här var alltför magstarkt och svårt att hantera för den tidiga kyrkan så att man inte riktigt kunde hantera texten (förrän kanske senare i en miljö där de judiska inslagen i församlingen kanske var mindre?). Vad menar Jesus? Någon ordning ska det väl ändå vara? Men uppenbarligen har berättelsen inte heller lämnat Kyrkan någon ro utan fortsatt att ligga någonstans i utkanten av samlingen med heliga texter att läsa och fördjupa sig i.
Jag tror själv att en stor del av anledningen till att texten till slut ändå kom med har att göra med att den också kan tolkas som en så bra bild av vad det är Jesus gör för oss på korset. Han väljer att inte döma oss som vi förtjänar utan istället ge oss livet åter.
I Kyrkans historia har man kanske ibland framhävt den tolkningen för mycket för det är verkligen en berättelse som är väldigt obekväm. Detta med att döma är vi alla fast i.
Och hur ska vi kunna hinna med att älska vår nästa om vi är upptagna med att döma dem?
Lämna ett svar